En av regeringens viktigaste uppgifter inför 2012 var att skapa förutsättningar för nya jobb. Efter att arbetslösheten sjunkit kontinuerligt sedan finanskrisen 2008–2009 börjar den nu sakta att stiga igen. I spåren av skuldkrisen i Europa och USA har prognosen för tillväxten i Sverige justerats ned till cirka en procent (Riksbanken 20/12) medan arbetslösheten i år åter tros hamna på cirka åtta procent.
Därför har regeringen också fått rättmätig kritik för att den mest profilerade, och mest kostsamma (5,3 miljarder kronor), satsningen inför året är halveringen av restaurangmomsen. Såväl antalet nya jobb i krogbranschen som nyttan för de uteätande har ifrågasatts på goda grunder. Men är restaurangmomsen den enda satsningen som görs på skatteområdet 2012? Nej, verkligen inte.
Från 1 januari har en hel del skatteförändringar gjorts som framför allt är riktade till mindre, innovativa företag. Det viktigaste är nog förändringen av de så kallade 3:12-reglerna som styr försäljning av företag med få anställda. Skatten på vinsten blir lägre, vilket ökar viljan hos entreprenörer att gå vidare och investera i nya projekt. Gynnsamma regler på det här området är också av betydelse för att familjeföretag ska kunna leva vidare.
Mindre, högteknologiska företag gynnas också av den nya expertskatten från årsskiftet. Alla med en lön på över två prisbasbelopp (88 000 kronor) i månaden omfattas nu av de reglerna och man hoppas att fler ledande forskare och experter ska välja Sverige i fortsättningen. Forsknings- och innovationspropositionen från 2008, där 1,1 miljarder kronor öronmärks för forskning och innovation vid lärosätena 2012, kompletteras nu med idébanker där forskningsresultaten kopplas samman.
Förhoppningen att nya forskningsidéer ska kommersialiseras och skapa arbetstillfällen är säkerligen ärlig och uppriktig från regeringens sida. Men det är just bara förhoppningar. Satsningarna är många och små och skattesystemet är komplicerat nog som det är. Forskare ägnar sig primärt åt forskning och småföretagare åt att jobba. Det är inte alltid lätt att hänga med när exempelvis 3:12-reglerna förändras år från år.
De stora dragen i jobbpolitiken förblir som de har varit under lång tid. Arbetsrätten ligger fast liksom värnskatten för högre inkomster. Trots att man vet att en reformerad las (lagen om anställningsskydd) skulle betyda mer för unga på arbetsmarknaden än aldrig så många subventioner som i hög grad utnyttjas av snabbmatskedjorna (först arbetsgivaravgiften och nu också momsen).
De visioner som finns på regeringskansliet är i första hand ett femte jobbskatteavdrag. Men, som Fredrik Reinfeldt meddelade i förra veckan, kommer inte detta att införas 2013 och kanske heller inte till valåret 2014.
Den internationella krisen och konjunkturnedgången ger tyvärr regeringen ett alibi att fortsätta med ett torrlagt idéskafferi. Den ansvarsfulla och krismedvetna politiken är ju något man behärskar till fullo sedan finanskrisen. Att vara bekymrad och sätta in åtgärder där de behövs, som senast i Trollhättan efter Saabs konkursbesked, är en på många sätt tacksam roll.
Inför väljarna är det förstås lättare att säga att ”det finns inget reformutrymme” än att ”det finns, men vi vet inte vad vi ska göra med det”. Riktigt så illa är det nu inte. Framför allt på utbildningsområdet görs varje år större satsningar som är nödvändiga och som kommer att ge utdelning på sikt.
Men den där riktigt bärande visionen för nya jobb finns inte. Sanningen är ju att det inte handlar om att någon av de många små idéerna plötsligt skulle ge en fantastisk utdelning. I stället för att fortsätta justera skattenivåer som ingen människa som inte är skattejurist kan hålla reda på, borde man förstås se över hela skattesystemet.
Då börjar man lämpligen med inkomstskatterna och tar en titt på 1991 års stora skattereform, för att åter få hållbara och rättvisa skatter i Sverige.