Reglerna för det statliga presstödet kan tyckas vara en intern fråga för tidningsbranschen. I verkligheten handlar den om demokratins funktionsduglighet. Det är ingen slump att länder som länge varit stabila demokratier, som de nordiska, också under lång tid har haft en stark press. Tidningar med brett tilltal och höga kvalitetsambitioner har nått en stor läsekrets, makthavare och samhällsförhållanden har granskats och debatterats och allmänheten har varit välinformerad om vad som händer i samhället.
När presstödet infördes var avsikten att stärka så kallade andratidningar, tidningar med lägre upplagor än de ledande på respektive utgivningsort. Tidningar som UNT har därför aldrig berörts av diskussionerna om presstödets utformning. Däremot har stödet haft betydelse för tidningar som Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet. För socialdemokratiska andratidningar har den viktigaste överlevnadsfaktorn ofta varit samverkan med större borgerliga tidningar på samma ort.
Den tekniska utvecklingen förändrar nu i snabb takt de ekonomiska förutsättningarna för alla tidningar. Antalet läsare minskar inte, men däremot de tryckta upplagorna. Intresset för och behovet av god journalistik är lika stort som tidigare, men affärsmodellerna måste ändras i grunden. En rad frågor kring den digitala omställningen har varit uppe i den parlamentariska Presstödskommittén vars betänkande presenterades i går – men de förslag som till sist lades fram handlar ändå i allt väsentligt om de tryckta tidningarnas villkor.
Politikerna i utredningen är nöjda – de har ju kommit överens – men ordföranden, Hans-Gunnar Axberger, och de tre fristående experterna har reserverat sig. De anser att det är meningslöst att lappa och laga på det gamla systemet och vill i stället ha en grundläggande diskussion om mediernas och journalistikens förändrade villkor och betydelse för ett demokratiskt samhälle.
Det betyder inte att de förslag som utredningen lagt fram är dåliga. Bland annat vill man avskaffa reklamskatten. Den fördyrar i onödan och gynnar i praktiken sådana medier som saknar journalistiskt innehåll. Riksdagen har flera gånger uppdragit åt regeringen att komma med förslag men ingenting har hänt. En skatt som tynger ned verksamhet som är livsviktig för det demokratiska samhället bör inte bestå.
Andra förslag handlar om gemensam distribution av tidningar och post, om att ta bort åtskillnaden mellan storstadspress och annan press och om att ge stöd för omställning till digital publicering. Det är inget fel med det. Samtidigt anger utredningen 2017 som det år då förändringarna bör träda i kraft. Men till dess kan den tekniska utvecklingen redan ha drivit fram helt nya frågeställningar. Precis som förut är det medieföretagens eget ansvar att se till att kvalitetsjournalistiken kan leva vidare.