Juholts alliansbygge
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För försvarspolitiskt intresserade är han redan ett känt namn. Han har länge suttit i försvarsutskottet och är ordförande i försvarsberedningen. I socialdemokraterna är han dessutom biträdande partisekreterare. Inte vem som helst, med andra ord.
Och vad är det han säger? Att det är dags att släppa den svenska alliansfriheten! Låt Sverige och Finland bilda en gemensam Östersjöflotta.
- Hade det varit i privata näringslivet hade en sådan bildats för länge sedan, säger Håkan Juholt till Dagens Nyheter (18/3) och radar upp argumenten: Det gemensamma intresset av att hålla koll på vad som händer såväl under som över ytan i Östersjön, närheten till Ryssland, att båda länderna står utanför andra militära samarbeten (läs: Nato).
Samtidigt är han noga med att betona att en Östersjöallians inte innebär att dörren till Nato stängs. Det skulle ju innebära att Sverige och Finland avskärmar sig från alla andra och ensamma formulerar en säkerhetspolitisk strategi gentemot Ryssland.
Försvarsminister Mikael Odenberg (m) "ser få begränsningar i det svensk-finska samarbetet" men vill ändå inte gå mot en gemensam svensk-finsk marin.
Plötsligt har rollerna i svensk försvarspolitik kastats om. Regeringen slår vakt om alliansfriheten, senast uttryckt i utrikesdeklarationen för en månad sedan. En av socialdemokraternas främsta försvarspolitiker talar om att ge upp den.
Det är ett hårdsmält budskap Håkan Juholt levererar. Han talar dessutom inte enbart om samarbete med Finland. Även Natoländer som Norge och till och med Polen erkänns som framtida samarbetspartners. Låt vara att han i dag inte vill att Sverige går med i Atlantalliansen.
För många vore ett sådant budskap alltför radikalt. Förljugenheten kring den svenska försvars- och säkerhetspolitiken har suttit i så länge att en omprövning måste ske i flera steg. Det är vid det här laget väl känt att Sverige under det kalla kriget hade ett nära samarbete med Natoländerna. Men när Torsten Gustafsson, centerpartistisk försvarsminister i början av 1980-talet, sa det alla redan förstod - "vi är visserligen neutrala, men vi vet var vi hör hemma" - visste den socialdemokratiska upprördheten inga gränser.
Och regeringen må hävda alliansfriheten i officiella deklarationer. I realiteten är läget ett annat: Sverige är med i EU:s försvarssamarbete och har redan en nära relation till Nato.
Medan det i Finland finns en öppen diskussion om ett framtida Natomedlemskap är frågan alltjämt tabu i Sverige. Endast folkpartiet har uttalat sig för medlemskap, och moderaterna vill gå med "på sikt".
Om Håkan Juholts utspel innebär ett första steg mot en verklighetsanpassning av den socialdemokratiska försvarspolitiska retoriken är det onekligen en välkommen förändring.