Till sist blev avgången ofrånkomlig. Håkan Juholts besked i går var det bästa både för honom själv och för Socialdemokraterna som parti. Det förtroende som eroderats sedan flera månader tillbaka var omöjligt att återställa. Men Juholt har heder av det värdiga sätt på vilket han meddelade sitt besked och kollegorna i partiledningen har heder av att de gav honom möjlighet att själv meddela beslutet.
Krisen kring Juholt blev akut med hans framträdande i Sälen i måndags. Men hans ställning hade underminerats av hanteringen av a-kassan i höstens budgetmotion och av det som föreföll vara ett försök av Juholt att lägga skulden på andra – något som ledde till att LO krävde att turerna skulle utredas. Ingen socialdemokratisk partiordförande har råd med sådant.
Därför är det också orimligt, som Expressen gjorde i går på nyhetsplats, att använda ord som kuppmakare om de ledamöter av verkställande utskottet som vänt sig mot Juholt. De har inte gjort någon kupp utan har agerat därför att ett akut nödläge uppstått.
Socialdemokraternas kris uppstod inte med Håkan Juholts partiledarskap – tvärtom var krisen själva förutsättningen för valet av honom. Ingen självklar ledarkandidat fanns efter Mona Sahlins avgång och en rad tänkbara personer tackade nej eller blockerades av olika grupperingar inom partiet. Juholt framstod till sist som den kandidat som väckte minst motstånd, men saknade därmed också ett starkt eget mandat.
Många sade i går att Juholt inte har fått tillräckligt stöd från andra inom partiet. Det kan vara riktigt. Men han såg själv till att lyfta bort i stort sett alla erfarna socialdemokratiska politiker ur den ledande kretsen och kom att omge sig med personer utan erfarenhet av riktigt tunga politiska uppdrag. Egna missgrepp spelade en stor roll för den utveckling som hans partiledarskap fick.
Redan när han tillträdde skapade Juholt förvirring genom uttalanden om förhandlingar med de fackliga organisationerna om att bryta upp pensionssystemet – uttalanden som snabbt fick tas tillbaka. Oklarheterna fortsatte med turerna kring Libyen-insatsen och förvirringen kring utspelet om ”halva medborgarskap” för invandrare. De ohållbara påståendena om vilka partier som gjort upp om försvaret föll in i ett redan etablerat mönster. Ofta har det förefallit som om den socialdemokratiske partiordföranden satt retoriken före trovärdigheten på ett sätt som är omöjligt för en tänkbar statsministerkandidat.
Men krisen inom socialdemokratin går mycket djupare än så. Historiskt måste den föras tillbaka till Göran Perssons tid som partiledare. Dels åstadkom Persson att flera tänkbara efterträdare tröttnade på det politiska livet och drog sig undan till uppdrag av andra slag. Dels försummade Persson att förankra insikten om behovet av krispolitik, av öppenhet för nya typer av lösningar inom välfärdspolitiken och av det nödvändiga i ett aktivt svenskt engagemang inom EU på basplanet inom socialdemokratin.
Därmed blev moderniseringen av den socialdemokratiska politiken ofullständig. Detta manifesterades tydligt när Mona Sahlin inte fick klartecken för det strategiska samarbete med Miljöpartiet som hon önskade utan i stället, med känt resultat, tvingades ta med också Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet.
Många partimedlemmar har längtat tillbaka till en tid då partiet självt styrde den politiska dagordningen och medborgarna tacksamt tog emot det som producerades under monopolliknade former i den offentliga sektorn. Juholt har själv anknutit till sådana stämningar i många av sina framträdanden. Men vad socialdemokratin behöver för att vara relevant är en mer genomtänkt och preciserad kritik av det samtida samhället än den som styrs av nostalgiska tillbakablickar på en tid som inte återkommer.
För att partiet ska bli den konstruktiva kraft i opposition, med kapacitet att ta över regeringsmakten, som landet behöver är det dessa problem som måste angripas. Verkställande utskottet kommer nu att förbereda ett beslut på partistyrelsen om hur den akuta ledarkrisen ska lösas, men ingen vet ännu om denna process kan genomföras redan till partistyrelsemötet på fredag i veckan som kommer.
Situationen är unik och många talar om att en snabb lösning är viktig. Risken är uppenbar att en långdragen process åter öppnar alla de konflikter som blev så plågsamma när Mona Sahlin avgick. De närmaste veckorna kan bli några av de viktigaste i Socialdemokraternas historia.