Innerst inne inser nog Bosse Ringholm att han har tänjt reglerna lite väl långt. Han såg inte matchen Sverige-Italien för att regeringen skulle visa sitt stöd till landslaget - den "förklaringen" till hans närvaro luktar efterhandskonstruktion lång väg. Och han besökte inte LO-kongressen i egenskap av finansminister utan som ledande socialdemokrat. Det framgår tydligt av kongressprogrammet.
Men egentligen går det inte att skilja dessa roller åt. Bosse Ringholm är alltid både socialdemokrat och finansminister. Bara för att han besöker en kongress upphör han inte att vara det ena eller det andra. Och det är egentligen här skon klämmer.
LO betalar miljoner och åter miljoner kronor till det socialdemokratiska partiet inom ramen för det som arbetarrörelsen kallar facklig-politisk samverkan. Syftet är glasklart: partiet ska behålla regeringsmakten och LO garanteras ett avgörande inflytande över den förda politiken. Detta trots att mindre än hälften av LO-medlemmarna röstar på socialdemokraterna och bara en bråkdel är partimedlemmar.
Stödet rör sig knappast om några småsummor. Enligt LO:s egna uppgifter fick partiet cirka 80 miljoner kronor inför förra riksdagsvalet. Till det ska läggas att LO under valår brukar ha egna kampanjer i eget namn. Värdet av den arbetskraft som LO ställer upp med genom att exempelvis bemanna valstugor är heller inte inräknad. Som en jämförelse kan nämnas att övriga sex riksdagspartier hade en valbudget på knappt 100 miljoner kronor - tillsammans.
LO skulle självklart inte betala dessa pengar om man inte fick någonting tillbaka. Det tydligaste exemplet på fackets avgörande inflytande härstammar från mitten av 90-talet. Dåvarande LO-ordföranden hotade i Rapport att dra in partibidraget om ett förslag om ändringar i arbetsrätten gick igenom genom. Förslaget åkte snabbt i papperskorgen.
Den nyss avslutade LO-kongressen ger prov på vad den facklig-politiska samverkan förväntas resultera i framöver: höjd a-kassa, höjt tak i sjuk- och föräldraförsäkringarna, ökat stöd till korttidsstuderande, mer pengar till statliga lönebidragsanställningar, lägre tandvårdsavgifter m m. Vem som ska stå för notan? Staten - dvs skattebetalarna - förstås.
LO är inte den enda organisationen som ställer dessa och andra krav och kräver att någon annan står för fiolerna. Men ingen annan organisation kan ha kongress där finansministern rekvirerar regeringsplanet bara för att kunna vara passiv åhörare i kongressalen. Och ingen annan organisation kan hota att dra tillbaka 80 miljoner i direkta partibidrag om regeringen inte gör som den vill.
Det är detta som borde bekymra Sveriges skattebetalare - inte den relativa struntsumma som ett regeringsplan från Lissabon kostar.