Kamp om makten efter Fidel Castro
Fidel Castros förtryck mot den egna befolkningen är hårdare än någonsin. Med en ny revolution tänker Kubas åldrade diktator Fidel Castro möta det växande missnöjet hos sin befolkning. Mänskligt att döma närmar sig slutet på hans liv. Han fyller 80 i augusti i år, eller möjligen nästa år. Castros liv omges av stor mytbildning och hans födelseår är också det höljt i dunkel.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Man kan se utvecklingen på Kuba just nu som en maktkamp mellan två krafter som vill göra upp om agendan efter Castro. Demokratirörelsen har uppenbarligen lyckats göra Castroregimen osäker. Tanken att återuppliva revolutionsglöden från 1959 tyder på det. Den kubanske diktatorn har inlett en ny omvälvning av regeringsmakten. Med en egen regim i regimen, försedd med egen budget och maktbefogenheter, ska stora delar av den politiska makten återgå i diktatorns händer. Den som trodde att så redan var fallet ska veta att det har funnits en delegering av makten åtminstone på papperet. Nu blir det inte ens så. All makt återsamlas hos Fidel Castro.
Denna förändring ses knappast med blida ögon hos den politiska klassen, tjänstemän som nu ser sig överkörda av diktatorn. Hos folket jäser missnöjet sedan länge. Ekonomin är under isen och regimens stolthet, sjukvården, räcker inte på långa vägar till för den som behöver den. Inte blir det bättre av att kubansk sjukvård går på prestigefylld export till länder som anses behöva den bättre.
Livsmedelstillgången är också den begränsad. Det gäller till exempel griskött, en basföda på Kuba. Många kubaner håller sig med grisar i sina hem, även i städerna, och griskött anses till och med vara ett mått på den ekonomiska hälsan, som en sorts valuta. För att i någon mån blidka sina undersåtar har nu Castro köpt 10 000 grisar.
Vad som kommer att hända när Fidel Castro blir så försvagad att han inte längre kan styra landet eller dör är den stora frågan. Länge ansågs hans något yngre bror Raúl vara den närmaste i successionen. Nu anses även han som alltför gammal och i stället har utrikesministern Felipe Pérez Roque seglat upp som en given efterträdarkandidat.
Demokratirörelsen är beredd men hur fallfärdig regimen är kan ingen veta i dag. Castros drag att samla till sig makten än mer tyder ju på en viss desperation och kanske en föraning om att revolutionen kanske inte överlever hans bortgång.
Många projekt inom demokratirörelsen, t ex det kända Varelaprojektet där över 10 000 kubaner undertecknade en önskan om en demokratisk utveckling på Kuba, är fortfarande högst levande liksom den nationella dialogen om övergång till ett civilt demokratiskt samhälle.
Dessa demokratiska yttringar kan komma att stödjas av det faktum att färre och färre kubaner godtar sitt ekonomiska utanförskap. De har släktingar utomlands, släktingar som kan resa fritt vart de vill, som kan kommunicera på internet, som får del av ett växande välstånd.
Dessa kubaner vill också ha tillgång till Kubas turistattraktioner som i dag bara är förbehållna turisterna. De kommer knappast att vilja fortsätta den ökenvandring utan mål som Castroregimen inneburit. Det propagandistiska talet om att Kuba befinner sig i en krigssituation kommer ingen längre att tro på.
De demokratiska krafterna behöver nu mer än någonsin omvärldens stöd. I samband med utrikesdebatten kritiserade Sveriges utrikesminister Laila Freivalds den kubanska regimen och socialdemokraterna deltog tillsammans med folkpartiet och kristdemokraterna i två heldagar för den kubanska frihetskampen. Men EU agerar fortfarande otydligt och ministerrådet godtar eftergifter mot den kubanska regimen.
Detta sker trots att dödsstraffet återinförts på Kuba.