Omedelbart efter Hosni Mubaraks besked om att han inte ska ställa upp i presidentvalet i september, började blodet flyta i den egyptiska revolutionen. Demonstranterna på Befrielsetorget har angripits av civilklädda råskinn, organiserade av regimen och dess anhängare.
Mubaraks tal var inte den seger för oppositionen som många utanför Egypten tycks ha uppfattat det som. På Befrielsetorget i Kairo tycks folkmassorna snarare ha uppfattat det som ett arrogant krav från Mubarak på att få behålla sin post i ytterligare åtta månader. Visserligen har han lovat att genomföra demokratiska reformer inför valet, men få egyptier litar på honom. Han har lovat vitt och brett förut, och alltid svikit.
Alltså fortsätter protesterna, men nu mot en mer komplicerad bakgrund. Militären, som hittills hållit ett visst avstånd till den vacklande diktatorn, har nu meddelat att demonstranterna borde återvända hem.
Gårdagens tillslag mot Befrielsetorget gav ytterligare bevis för att åtminstone delar av den härskande apparaten är beredda att sätta hårt mot hårt, för att hindra att Mubaraks besked tas som ett uppmuntrande tecken.
Det finns egentligen bara två större eftergifter diktaturen kan göra, innan förändringen börjar hota också säkerhetsetablissemangets ställning. Den ena är att Mubarak avgår med omedelbar verkan, med eller mot sin vilja – och den saken diskuteras antagligen just nu i arméledningen.
Den andra möjligheten är att kända oppositionsgrupper släpps in i en samlingsregering, för att fjärma dem från eventuella fortsatta demonstrationer.
Skulle protesterna fortsätta också då, kan situationen bli verkligt farlig. Dels riskerar demokratirörelsen att tappa fart, när många upplever att gatuprotesterna uttömt sina möjligheter, dels riskerar demonstranterna att glida in i öppen konflikt med militären. Vicepresidenten Omar Suleiman, tidigare chef för hemliga polisen, tycks än så länge åtnjuta säkerhetsstatens stöd. Om demonstranterna vägrar acceptera också honom finns risk för att armén väljer att slå till med storskaligt våld för att kväsa dem.
Även om känslorna svallar på Befrielsetorget, verkar betydande delar av den traditionella egyptiska oppositionen vilja undvika detta scenario, i hopp om att bjudas in till maktens köttgrytor av militären. Det märks tydligast på hur många oppositionspartier som tonat ner sin kritik mot Suleiman och militären till ett minimum.
I måndags gav också USA stöd till en koalitionregering som innehåller ”ickesekulära” grupper, läs: Muslimska brödraskapet. Skulle en militärdirigerad övergångssregim leda till den typen av relativt omfattande liberalisering, har de egyptiska demonstranterna vunnit något viktigt. Men ingen bör inbilla sig att kampen för demokrati i Egypten därmed är över.