Egypten är, milt uttryckt, inte något riktigt övertygande exempel på en fullfjädrad demokrati. Löften från detta land om att regimkritiker, som dessutom försetts med terroriststämpel, inte skall avrättas, torteras eller behandlas inhumant bör i normalfallet bedömas med stor skepsis.
Av det skälet framstår det svenska agerandet i samband med det nu åter aktualiserade fallet med de två egyptier som i december 2001 utvisades till Egypten som ett exempel på en ganska uppenbar naivitet från svenska myndigheters sida.
En annan naivitet, av det mer rosenkindade slaget, är de verop som nu med viss förutsägbar automatik ljuder över att "amerikanska agenter" var inblandade i utvisningen av de två egyptierna. Men sanningen är förstås att samarbete mellan olika länders säkerhetstjänster inte bara är ofrånkomligt, utan rent av nödvändigt.
Om världssamfundet skall kunna bemästra den nya hotbild som efterträdde det kalla krigets hotbild behövs det mer och inte mindre sådant samarbete. Hoten är i dag fler, mer diffusa och därför i viss mening mer svårhanterliga, men sammantaget absolut inte mindre farliga än gårdagens hot.
Det handlar om gränsöverskridande organiserad brottslighet med kvinnohandel och penningtvätt, om hotet från sönderfallande stater och s k skurkstater, om hot från kärnvapen och från biologiska och kemiska vapen. Det handlar om islamsk fundamentalism och antisemitism. Och det handlar, förstås och sammanfattningsvis, om terrorism.
I den ideala världen borde det vara möjligt att stå det onda emot utan behöva smutsa ner sina händer. I den verkliga världen är det ofrånkomligen så att det ofta finns en gråzon i kampen mot hoten.
Problemet är alltså inte att Säpo i fallet med egyptierna samarbetade med företrädare för den amerikanska säkerhetstjänsten, och vid andra tillfällen samarbetar med andra säkerhetstjänster. Det bekymmersamma är i stället den under så lång tid dokumenterade bristen på analytisk och operativ kompetens inom Säpo.
Det räcker ju nämligen inte med att vara mot terrorism i största allmänhet. Utöver det behövs en genomtänkt föreställning om vad som verkligen är terrorism och om vilka metoder som långsiktigt gagnar kampen mot terrorismen och vilka som i stället är destruktiva. Diktaturregimer använder ofta greppet att stämpla politisk opposition i största allmänhet som terrorism. Det måste kunna genomskådas.
Och även om det inte finns några hurtfriska patentlösningar på hur den svåra kampen mot terrorismen bäst bedrivs är det alldeles uppenbart att den i största möjliga utsträckning måste föras med metoder som inte komprometterar den.