Det libyska inbördeskriget, för det är vad det nu har utvecklats till, kan sluta i morgon, om Moammar al-Gaddafi mördas, störtas eller flyr. Men krigslyckan kan också vända i diktatorns favör, eller dagens låsta läge stelna i ett blodigt ställningskrig. Medan dödstalen stiger ökar pressen på politiker i USA och Europa att göra något. Ingen vet riktigt vad, men – något.
Varken USA eller något EU-land vill se en fullskalig militärintervention. Man har lärt sig sin irakiska läxa och är illa rustade för ännu ett krig. Effekterna på opinionen i Libyen och Mellanöstern kan dessutom bli förödande, om västliga soldater invaderar ytterligare ett arabland, och det folkrättsliga läget är känsligt. Både Ryssland och Kina har signalerat att de skulle stoppa ett interventionsförslag i Säkerhetsrådet, och att helt ignorera FN-stadgan vore att sätta ett mycket farligt prejudikat.
Ett mer realistiskt förslag är att utropa en flygförbudszon över Libyen. Amerikanska hangarfartyg och europeiska baser borde ge tillräcklig eldkraft för att kunna patrullera skyarna över norra Libyen.
Men det är tyvärr inte så enkelt. Dels vilar ett vetohot också över det förslaget, och dels lär varken USA eller EU skicka in sina piloter i libyskt luftrum om det finns en risk att de inte kommer tillbaka. Idén om en flygförbudszon förutsätter en inledande bombningskampanj för att bryta ner det libyska luftförsvaret, och då är frågan plötsligt en annan: är vi beredda att delta i bombningar av Libyen? I så fall tvingas vi räkna med oskyldiga dödsfall, med propagandavinster för Gaddafi, och med att uppfattas som krigförande part i en insats som kan bli både långvarig och kontroversiell.
Det är dessutom svårt att tro att enbart en flygförbudszon skulle låta rebellerna vinna kriget. Risken för vad som på engelska kallas ”mission creep” är uppenbar. Om en flygförbudszon införs men dödandet fortsätter, lär krav resas på att luftherraväldet ska användas mer effektivt. Om vi står på samma sida som upprorsmännen, varför inte ge dem luftunderstöd, vapen och träning, och därefter: varför inte sända in egna kommandoförband? Det är lätt att gå i krig, desto svårare att gå ur.
För en intervention talar å andra sidan Gaddafis eget välförtjänta vanrykte för brutalitet. Det är otänkbart att låta honom, sårad och hämndlysten, återta makten över östra Libyen. Men också dagens läge, ett destabiliserande inbördeskrig, uppfattas som ohållbar av västmakterna – om så bara för att det hindrar oljeexporten. Alltså måste något ske.
Så länge Gaddafi själv är vid liv, eller åtminstone vid makten, verkar en fredlig kompromisslösning omöjlig. Även om han omges av mer rationella politiker, vägrar diktatorn själv erkänna att det ens existerar en opposition, och kräver hela makten. Mycket talar alltså mot en intervention i Libyen, men om någon kan göra den oundviklig så är det just Moammar al-Gaddafi.