Italien skulle behöva en regering med en pålitlig majoritet för att kunna gå vidare med den ekonomiska saneringen – och därmed bidra till en stabilisering av hela eurozonen. I stället kan resultatet av parlamentsvalet som inleds på söndag bli en mardröm, utan klar regeringsmajoritet och med en stor del av parlamentet under kontroll av ansvarslösa populister – med den värste av dem alla, Silvio Berlusconi, i en ny nyckelroll.
Två seriösa huvudalternativ finns i Italiens fragmenterade politik. Det ena är Demokraterna, ett milt vänsterinriktat parti som i verkligheten innefattar politiker som skulle passa i de flesta demokratiska partier i ett land som Sverige. Det andra är den lösa koalition som samlats kring den bortröstade premiärministern Mario Monti och dennes expertregering som inlett det saneringsarbete som återskapat ett visst förtroende för Italien i resten av EU.
Men Monti är just en expert och teknokrat, utan politisk erfarenhet och utan egen partibakgrund. Hans regering kom till när Berlusconis regering tvingades bort 2011 genom hårt tryck från marknaderna och övriga euroländer och ingen majoritet för en ny politiskt förankrad regering gick att finna. I höstas ryckte Berlusconi undan mattan för Monti, med helgens nyval som följd.
I opinionsmätningarna inför valet leder Demokraterna, men frågan är om ledningen står sig ända fram till valdagen. Berlusconi är en skicklig kampanjpolitiker och strör löften omkring sig som skulle förstöra landets ekonomi om de infriades men som ändå erbjuder en sorts tillfällig verklighetsflykt för kriströtta italienare. Tillsammans med komikern Beppe Grillo som bildat ett nytt missnöjesparti och har som huvudsakligt vallöfte att inte samarbeta med någon kan Berlusconi blockera varje försök till sammanhängande politik.
Läget blir inte precis enklare av den valordning som innebär att det största partiet i nationalförsamlingen får bonusmandat för att skapa en politisk majoritet, medan samma system gäller i senaten men då räknat efter partiernas resultat i varje region. Konsekvensen kan bli olika ”konstgjorda” majoriteter i vardera kammaren och att en på detta sätt ”uppblåst” majoritet i en enda region kan förhindra att en fungerande regering kan bildas. Därmed riskerar man naturligtvis också en situation där varje regering automatiskt får sin legitimitet ifrågasatt.
Om inte Demokraterna får den nödvändiga egna majoriteten så blir ett samarbete mellan dem och Montis allians nödvändigt om det ska gå att bilda en stabil regering. Men Monti har i stället försökt distansera sig från Demokraterna i hopp om att dra väljare från Berlusconi. Det vore bra om detta lyckades, men i slutändan är det svårt att tänka sig annat än att Monti och Demokraternas ledare Pier Luigi Bersani ändå tvingas göra upp.
Omvärlden kan bara hoppas att Berlusconi inte får en chans att än en gång ställa sig i vägen för en regering som tar sitt uppdrag på allvar.