Ryssland vill visa en ny väg till dialog i Syrien. Rubriken i Svenska Dagbladet i söndags skulle kunna tyda på att en ny fredsplan är på väg att ta form för att ersätta Kofi Annans fredsplan, som i praktiken skjutits sönder och samman av den syriska regimens paramilitära styrkor.
Men vad den ryska ledningen tycks tänka sig är att den själv ska regissera samtal där oppositionen ska acceptera att fortsätta terroriseras av Bashar al-Assad regim. Utspelet är snarast ett sätt att avleda den ilska som nu ryktas mot Ryssland för landets envisa stöd till den syriska regimen.
Ryssland skulle kunna spela en roll, men i så fall snarare genom att klargöra för Assadregimen att tiden är ute och att det är dags att lämna över till oppositionen. Till sist kanske detta också sker, men det lär inte gå fort.
Processen skulle kunna gå fortare om omvärlden – bland annat arabländerna, EU och USA – erkände en enad oppositionsfront som Syriens regering i exil. Men oppositionen är än så länge alltför splittrad. Kanske kan nya möjligheter öppnas genom valet av Abdulaset Sieda, en kurdisk-syrisk akademiker, till ny ledare för Syriens nationella råd.
Rami Khouri, redaktör för den inflytelserika Beiruttidningen Daily Star, hävdar i en kolumn i dagarna att den långsiktigt viktigaste tendensen i Syrien just nu ändå är oppositionens växande styrka. Bit för bit tvingas regimen ge upp kontrollen över delar av landets territorium. Fortsätter denna trend så kommer möjligheten att demoralisera regeringstrupperna och regimens övriga representanter att växa. Till sist kommer regimens ställning att bli ohållbar.
Khouri konstaterar, liksom Sieda, att Bashar al-Assad under det gångna året gång på gång visat att han är ur stånd att kompromissa om sin egen maktställning. Våldet mot oppositionen kan därmed bara följas av ännu mera våld.
Khouri menar också att det i huvudsak är regimen som är ansvarig för de utbrott av rent sektbetonat våld mellan olika grupper som rapporteras från olika delar av landet. Dels på så sätt att regimen själv bygger på en minoritetsgruppering, alawiterna, och under hela sin historia använt sin makt för att trycka ned majoritetsbefolkningen som är sunnitiska muslimer. Men också så att regimen aktivt försöker förstärka de etniska och religiösa motsättningarna utan att bekymra sig om konsekvenserna. Men oppositionen har hittills endast i begränsad utsträckning låtit sig till provoceras till attacker mot alawiter och andra grupper som regimen försökt gynna.
Om omvärlden på olika sätt kan förstärka legitimiteten hos en exilregering som uttalat motsätter sig etniskt och sekteristiskt betingat våld så är det ett viktigt bidrag för att försvaga regimen ytterligare. Kan man inte göra något annat så kan ändå göra detta.