Kan oppositionen verkligen enas?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Debattens startpunkt blev Försvarsmaktens nyligen presenterade underlag inför 2008 och åren därefter. Försvarsmakten vill delta i Natos snabbinsatsstyrka NRF, som ska öppnas för medlemmarna i Partnerskap för fred, alltså bland annat Sverige och Finland. Man kan tänka sig, under förutsättning av anslag, att delta med både ubåtsförband och jaktflyg.
Från försvarets utgångspunkt handlar helt enkelt om att "lukta krutrök", skaffa sig förstahandskunskaper om utvecklingen inom modern krigföring - taktik, strategi, logistik, materiel, anfall, försvar.
Av detta har miljöpartiets språkrör Peter Eriksson dragit slutsatsen att om Försvarsmakten får som den vill "är det bara formalia att gå med i Nato eller inte".
Intressant nog intar Ulrica Messing, socialdemokraternas försvarspolitiska taleskvinna, en långt resonablare attityd. Hon argumenterar för traditionen med breda blocköverskridande uppgörelser om försvars- och säkerhetspolitiken - och tror för egen del att regeringen "är så klok att den känner att det inte finns något folkligt tryck för medlemskap i Nato".
Den fråga som tränger sig på är hur oppositionen ska kunna enas om den så viktiga säkerhetspolitiken.