Erdogan har gjort stora insatser för att modernisera sitt land, både ekonomiskt och politiskt. Hans milt islamistiska parti AKP har haft två mål - att skapa större plats för islam och att göra det möjligt för landet att bli medlem av EU. Mellan dessa två mål finns ingen principiell motsättning. Inom EU råder religionsfrihet, men i det sekulära och nationalistiska Turkiet som skapades efter första världskriget trycktes både religionen och de nationella minoriteterna tillbaka med hårda metoder. Det är de militant sekulära och nationalistiska krafter som förknippas med den så kallade djupa staten som motsatt sig närmandet till EU.
Men de flesta av EU:s medlemsstater har gjort vad de kunnat för att hålla Turkiet på avstånd. Motiven har varit blandade, för att inte säga grumliga. Landet har ansetts vara för fattigt - men den turkiska ekonomin mår bättre än många EU-länders. Man har bekymrat sig för landets växande befolkning - men det kan knappast vara till skada för unionen att få ett medlemsland där befolkningen inte åldras eller stagnerar. Ett mer substantiellt problem är Cypernfrågan. Men ofta handlar det om oro för ett land med muslimsk majoritet - men islam har alltid funnits med som en ingrediens i den europeiska mångfalden. EU är inte en kristen gemenskap utan en demokratisk.
Sverige har heder av att inte ha deltagit i dessa fördröjningsmanövrer. När Erdogan nu besöker Sverige så kommer han till ett land där ledande politiker hela tiden hävdat att Turkiet är en del av Europa och måste kunna söka sig till EU på samma sätt som andra europeiska stater. När förhandlingarna trots allt långsamt fortskrider så är den svenska attityden en viktig faktor.
Men stödet kan lika litet som för andra aspirantländer vara kravlöst. Erdogan har vunnit tre val i rad, men uppträder allt mer som en auktoritär härskare på ett sätt som kan föra tankarna till Vladimir Putin. Rättssäkerheten svajar, pressfriheten är hårt trängd och antalet fängslade journalister hör till det högsta i världen. Reformer för att bryta många års grova diskriminering av kurderna har genomförts, men många tvivlar på resultaten.
Oron i somras, som utlöstes av provocerande byggplaner i Istanbul, har till stor del sin grund i en känsla av att regeringen börjat betrakta sig själv som både självskriven och allsmäktig. Det är ingen tillfällighet att Erdogan själv numera ofta kallas för "sultanen". Hur kommer han att bete sig den dag då han utmanas av en effektiv och demokratiskt trovärdig opposition? Just för att EU är en demokratisk gemenskap så måste de demokratiska kraven på Turkiet vara tydliga.