Kan två fel bli ett rätt?
LEDARE. Valet i Irak har skapat förvirring hos många som var motståndare till den USA-ledda invasionen nämligen hos dem som motsatte sig invasionen av fel skäl. För många var det avgörande att det var USA som tog initiativet och somliga intalade sig att Saddam Husseins regim hade folkets stöd.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men invasionen kunde ifrågasättas på andra grunder. Den var resultatet av ett sammanbrott i den internationella diplomatin som inte bara USA utan också Frankrike, Tyskland och Ryssland kunde lastas för. Även ledarna i de länder som motsatte sig invasionen delade i stora drag Bushs och Blairs verklighetsbild — Irak hade utvecklat nya massförstörelsevapen och Saddam Husseins regim var i sig ett hot mot omvärlden.
Felaktig verklighetsbild
Den logiska slutsatsen av denna uppfattning borde ha blivit att man gemensamt ökade trycket , i avsikt att tvinga Saddam Hussein att ge upp. I stället blev alternativen att antingen invadera eller låta honom hållas.
Nu vet vi att denna verklighetsbild var felaktig. Regimens allmänna karaktär är väl dokumenterad, men de nya massförstörelsevapnen har inte påträffats. De som fanns tycks faktiskt ha förstörts efter Kuwaitkriget 1991 — även om Saddam Hussein själv kan ha trott att hans tekniker lyckats återställa det förlorade och säkerligen ansåg sig vinna i respekt genom att låta världen tro att vapnen fanns.
Den brittiske veterandiplomaten Carne Ross har i Financial Times 29-30/1 skildrat hur övertygelsen om att Irak var i färd med att skaffa nya massförstörelsevapen ledde till att ansvariga i London och Washington började se sådant som inte fanns, övertolka underrättelserapporter och vilseledas av avhoppare med egna politiska syften. Hans bild av underrättelseverksamhetens brister måste leda till allvarlig självprövning hos alla berörda. För USA:s del kan viljan att tolka alla observationer efter en bestämd mall ha förstärkts av känslan att kriget 1991 borde ha drivits vidare till dess Saddam Hussein föll.
¨
Ingen klar bild
Invasionen kunde ifrågasättas också av ett annat skäl. Åtskilliga uttalanden under våren 2003 tydde på att man i USA inte hade någon klar bild av vad som kunde hända i Irak när regimen kollapsade. Utvecklingen har tyvärr bekräftat dessa farhågor. Gränserna lämnades obevakade, administration, armé och polis upplöstes, medan ockupationsmakternas trupper var för få för att kontrollera landet.
Förutom helt onödiga lidanden för civilbefolkningen innebar detta att Irak blev ett praktikområde för terrorister och att frustrerade f d militärer och poliser, nästan alltid sunnimuslimer, stöttes bort från återuppbyggnadsarbetet. Det är till stor del personer med sådan bakgrund som nu utför terrordåd mot både ockupationsmakten och mot symboler för den nya politiska ordningen, t ex vallokaler.
Ett första steg
Därför kan man inte beskriva det framgångsrika valet som ett resultat av amerikanskt förutseende. Snarare har valet kunnat genomföras trots ockupationsmakternas missgrepp. Men det gör inte valet mindre viktigt.
Det väsentliga är inte att valet genomfördes på ett sätt som aldrig skulle accepteras i etablerade demokratier eller att stora delar av befolkningen i de sunnidominerade områdena avstod — eller skrämdes — från att rösta. Det viktiga är att så många deltog trots bristerna och visade så uppenbar glädje över att för första gången i sitt liv få påverka sitt lands framtid.
Detta val är bara ett första steg i Iraks återuppbyggnad, men det är ett steg som var absolut nödvändigt. Nu ska en ny regering bildas och en ny författning utarbetas för att i höst godkännas i en folkomröstning.
Den interimsförfattning som nu gäller säger att det räcker att en majoritet av väljarna i tre av Iraks arton provinser förkastar det nya författningsförslaget för att det ska falla. Både kurderna och sunnimuslimerna har därmed vetorätt. De politiker som nu valts måste därför dels ge sunnimuslimska partier och ledare reellt inflytande, dels tillgodose kurdernas förhoppningar om långtgående självstyre. De uttalanden som gjorts av olika shiamuslimska ledare efter valet, tyder på att man inser dessa realiteter. De flesta tycks i dag också mena att risken att Irak blir en präststyrd stat med Iran som förebild är ganska liten.
Fortfarande kan allt gå över styr. Men det måste inte gå illa. Om den politiska utvecklingen efter valet går mot stabilisering och försoning så blir det lättare för ockupationsmakterna att minska sin närvaro och överlåta mer
ansvar till irakisk militär och polis. Då kan också terrorn avta. I så fall kan två fel faktiskt till sist bli ett rätt.