Vapenvilan har hittills i stora drag hållit, vilket självklart måste ses som ett framsteg. Förklaringen är knappast att de olika parter som strider mot varandra har genomgått någon djupgående sinnesförändring, utan snarare att flera aktörer äntligen har kommit till slutsatsen att det är bättre att försöka uppnå sina mål med andra medel än militära. Något liknande kan gälla för de utländska makter som backar upp olika syriska grupperingar – riskerna med en fortsatt, allt mer komplicerad, militär konflikt börjar bli för stora.
Men det är också obestridligt att den vapenvila som i någon mån gäller är en vapenvila på Rysslands villkor. Den ryska interventionen på Assad-regimens sida förändrade spelplanen. Regimens ställning stärktes och den opposition som inte är jihadistisk försvagades. Plötsligt fanns en risk för en militär konfrontation mellan Ryssland och Turkiet, som agerar som de syriska sunnimuslimernas skyddsmakt.
Möjligheterna för rebellgrupperna att uppnå sitt mål, att störta regimen, krympte hastigt. Men det är inte självklart att Ryssland för den skull kommer att stödja regimen ovillkorligt för all framtid.
Målet för Vladimir Putin är nog snarare att tillförsäkra Ryssland ett fotfäste vid Medelhavet och göra Syrien till en rysk klientstat. Men detta kan mycket väl innebära att man tvingar fram någon form av maktdelning, eller att Syrien förvandlas till en mycket lös federation. Det Syrien som kanske kan återupprättas efter kriget måste rimligen ha ett politiskt system som åtminstone kan tolereras av sunnigrupperna, liksom av kurderna som etablerat sin egen kontroll över stora delar av norra Syrien.
Vapenvilan är ett resultat av intensiva kontakter mellan den ryska utrikesledningen och den amerikanska. USA:s utrikesminister John Kerry har haft ett svårt utgångsläge, men kan ha lyckats att vrida de ryska ambitionerna i en riktning som också kan tolereras av USA och av de länder i området som stöder den syriska oppositionen. Ryssland och USA behöver varandra i Syrienfrågan, åtminstone just nu.
Kanske bryts vapenvilan i stor skala redan i morgon. Men möjligheten finns att den håller och gradvis stabiliseras – i delar av landet. De IS-kontrollerade områdena och de områden som kontrolleras av al-Qaidas lokala förgrening, Nusrafronten, berörs inte. En grundläggande förutsättning för att vapenvilan ska bestå är att den krigföring som alltjämt pågår från regimens och Rysslands sida nu enbart riktas in mot dessa grupper och inte mot oppositionen i allmänhet. Och lika viktigt är att Assadregimen inte återfår sin tidigare ensamkontroll över landet.
Någon annan möjlighet än denna ofullständiga vapenvila för att till sist få slut på kriget och katastroferna i Syrien finns inte.
Håkan Holmberg