Fortfarande råder kaos i det katastrofdrabbade området i södra Asien. Dödssiffrorna stiger för varje dag som går. Det är mycket svårt att få en överblick över följderna av den största naturkatastrofen i modern tid. Regionen består av en rad länder som är uppskattade resmål för den internationella turismen. En ytterligare komplikation är områdets geografi med tusentals småöar varav somliga är ytterligt svårtillgängliga och isolerade från omvärlden.
Området är attraktivt inte minst för svenskar och upp emot 20 000 personer från Sverige uppskattas ha tillbringat julhelgen där. De flesta har uppehållit sig i Thailand, men åtskilliga resenärer från Sverige finns också i bland annat Sri Lanka.
Förödelsen på dessa turistorter har varit total. Infrastrukturen har bokstavligen slagits sönder av jättevågorna och det kommer att dröja innan den byggs upp igen. Behovet av internationell hjälp är därför enorm. FN organiserar just nu ett omfattande internationellt stöd och i detta ingår många andra internationella organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, de kyrkliga samfunden samt de olika nationernas biståndsorgan.
Katastrofen är extra tragisk för denna del av världen som lyckats bygga upp sin ekonomi i huvudsak på turismens grund. Nu är den grunden ödelagd för lång tid framåt. Det kommer att ta tid att bygga upp inte bara turistanläggningar utan också bebyggelsen för de bofasta som lever där.
Det är därför viktigt att återuppbyggnaden sker så snabbt det går så att länderna fortast möjligt kan komma på fötter igen.
Sverige och svenska turister förefaller ha varit särskilt hårt drabbade av katastrofen. Svenskarna tycks ha varit en av de största turistgrupperna i regionen. Det gör att vi förmodligen får bereda oss på att siffran på döda svenskar kommer att bli mycket stor, även om ingen ännu kan bekräfta att så blir fallet.
Situationen är extremt svårarbetad och irritationen och vreden över svårigheterna är betydande från svenskt håll. Drabbade anhöriga tycker det är obegripligt att det inte gick att organisera telefonserviceen på UD snabbare och på de utsatta semesterorterna är frustrationen betydande över att det inte gått att strukturera sökandet efter saknade personer. Regeringen i allmänhet och UD i synnerhet har för såväl allmänhet som politiska motståndare fått klä skott för det omfattande tillkortakommandet. I en del fall får väl vreden skrivas på chockens och sorgens konto. Regeringen har fått ikläda sig rollen som ansvarig för kaoset. Det är förstås orimligt.
Visserligen hade större aktivitet varit bättre än den långsamma reaktion som utmärkt regeringen men man får inte glömma bort att den svenska katastrofhanteringen och -beredskapen är decentraliserad ut till landet.
Det är inte regeringen som ska leda arbetet med att ta hand om hemvändande svenskar som förlorat sina anhöriga. Det sker på det lokala planet där länsstyrelserna, landstingen och framför allt kommunerna har en väl trimmad krisberedskap som träder in vid sådana här tillfällen. Man får inte heller glömma bort frivilligorganisationernas och inte minst kyrkornas uppgift i sammanhanget. Förmodligen är också resebolagen mera skickade att leta upp ledig flygplanskapacitet än vad regeringen är även om regeringens auktoritet och rätt att rekvirera kapacitet från exempelvis försvaret förstås kan bli nödvändig.
Katastrofen i södra Asien var en totalt oförutsägbar händelse. Att ha en fullständig beredskap för något sådant är omöjligt. Efterspelet av Estoniakatastrofen borde ha lärt Sverige läxan, menar en del, och det har väl också skett. Men Estonia var en katastrof av en annan dimension. Den var inte oöverblickbar och splittrad som denna, som i likhet med Estonia förefaller ha drabbat Sverige särskilt hårt.
Det viktigaste är nu att alla krafter drar åt samma håll, att man lägger eventuella konflikter åt sidan så länge och koncentrerar sig på det viktigaste: att hjälpa alla barn som kommit från sina föräldrar, att sända hem alla fysiskt skadade till Sverige fortast möjligt och att se till att alla resenärer kommer hem till invanda förhållanden så snart det går.
Här i Sverige måste alla resurser som går att uppbringa användas för att ta hand om de hemvändande och att i görligaste mån minimera de skador som uppstått.