Det är en av försvarets egna som nu tar över försvarsdepartementet. Enström är tjänstledig från sin anställning som kapten i amfibiekåren. Men det är samtidigt inte hela bilden. Sitt ena ben har Enström visserligen inom försvaret, men det andra är numera fast förankrat i politiken. Hon har suttit i riksdagen sedan 1998. Hon har varit ledamot i försvarsutskottet i flera år och har lett försvarsberedningen.
Det är därför inte underligt att Officersförbundets ordförande Lars Fresker konstaterar att det utifrån förbundets perspektiv är ”svårt att tänka sig en försvarsminister med bättre bakgrund”.
Försvaret hoppas säkerligen åter på en försvarsminister som, likt Mikael Odenberg, är mer lojal med försvaret än med regeringen. Men det är inte säkert att Enström kommer att infria förhoppningarna. Fredrik Reinfeldt vill säkerligen inte ha en upprepning av 2007 års ministerdebacle.
Det bästa för alla parter vore dock om Enström hade modet att gå sin egen väg. Försvaret och försvarsdepartementet har länge fört en haltande dans som inte roat någon av parterna. De vingliga turerna har dessutom av olika skäl resulterat i negativa konsekvenser för försvarets insatsförmågor och ekonomi.
Karin Enström har dock potential att lösa flera av de knutar som i dag ligger i vägen för att skapa bästa möjliga försvar. Hennes styrka ligger i att hon både är respekterad inom försvaret och inom politiken. Hon har därmed kapacitet att få gehör för flera av de reformer som behöver genomföras. Utmaningarna är många och består bland annat i att få övergången till ett yrkesförsvar att fungera. Försvarets framtida behov av materielinvesteringar måste dessutom tillgodoses samtidigt som budgeten ska gå ihop.
Men då krävs det ett förändrat synsätt. På försvarsområdet resonerar allt för många (officerare och politiker) utifrån en verklighet som inte längre existerar. Det var exempelvis knappast en slump att den nyblivna ministern valde att betona att det kalla kriget är slut under gårdagens presskonferens.
Enligt planerna ska en ny försvarsberedning tillsättas inom kort. Enström behöver därmed snarast sätta sig ned och dra upp riktlinjerna för försvarsberedningens arbete inför försvarsbeslutet 2014. I samband med detta arbete kommer hon att peka ut riktningen för försvarets fortsatta utveckling. Få avundas henne denna uppgift. Att vara Sveriges försvarsminister 2012 handlar om att balansera på en lika smal som slak lina. Men Karin Enström har, åtminstone på papperet, förutsättningarna att klara denna balansgång.