Kåren och kommunen
I morgon fattar riksdagen beslut om svenska studenters föreningsfrihet. Fem riksdagspartier alla utom socialdemokraterna och vänsterpartiet vill avskaffa tvånget för studenter att tillhöra en studentkår, samt tvånget för Uppsala- och Lundastudenter att tillhöra en studentnation.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De som motsätter sig ett avskaffande av tvånget för fram i huvudsak tre argument. Det ena är att endast ett kårobligatorium garanterar ett studentinflytande — en märklig ståndpunkt med tanke på att ingen verkar hävda att det bara är genom obligatoriska fackföreningar som ett arbetstagarinflytande kan garanteras. Mera troligt är att en studentkår byggd på frihet skulle uppfattas som mer legitim och därför nå bättre resultat.
Det andra argumentet, som endast hörs i Lund och Uppsala, är att nationerna skulle gå under om obligatoriet avskaffas och de tvingades att betala framför allt fastighetsskatt. De som vill avskaffa kårtvånget är dock noga med att föra fram att nationerna även i framtiden ska få undantag i skattereglerna.
Mest spännande är dock argument nummer tre. Där hävdar tvångsförespråkarna att studentkåren är att jämställa med en kommun. Det var detta argument som gjorde att Europarådet fastslog att kårobligatoriet inte utgjorde en kränkning av föreningsfriheten.
De som anammar denna syn menar att kårens studiesociala verksamhet, med allt från studenthälsan till studentbostäderna, gör att kåren egentligen inte är en intresseförening utan utgör en sammanslutning som studenterna inte klarar sig utan.
Är då denna inställning rimlig? I ett samhälle där människor måste samverka inom ett begränsat geografiskt område finns en mängd frågor som kräver gemensamma lösningar. Detta resonemang är inte tillämpbart när det gäller kåren. Studenter befinner sig inte i ett eget geografiskt rum vid sidan av alla andra medborgare.
Studenthälsan bedriver oerhört bra verksamhet — men den Uppsalastudent som i en värld utan kårtvång inte tillhörde kåren skulle utan problem kunna gå direkt till sin husläkare. Uppsala studentkårs medlemsservice innefattar även sådant som juridisk rådgivning och möjlighet till lån. Men alla dessa tjänster finns tillgängliga även utanför kåren.
Om man vill göra ett avsteg från den mycket viktiga principen att människor ska få tillhöra — och också slippa tillhöra — vilka föreningar de vill måste argumenten för detta vara starka. Obligatorieförespråkarna verkar dock mest vilja värna en gammal tradition.
>Hittills har ingen kunnat ge ett bra svar på frågan varför myndiga ungdomar i 20—30-årsåldern inte frivilligt skulle vilja vara med i en förening som erbjuder så många fördelar. Varje riksdagsledamot som tror att studenter är mogna att själva se om sitt hus bör därför rösta för att kårobligatoriet avskaffas.