I den kristna tidningen Dagen kallade Hägglund nyligen Sverige för ett ”familjefientligt land”. Inför KD:s kommun- och landstingsdagar – som inleddes under gårdagen – passade P1-morgon på att fråga partiledaren hur han egentligen menade. Hägglund förtydligade: ”Sverige är ett väldigt individualistiskt land och i den meningen får man säga att man inte tar hänsyn till familjerna i den utsträckning man gör i andra länder.”
Att ge konkreta exempel visade sig inte vara alldeles lätt för Hägglund, men han nämnde ändå skolan, där han menade att ansvaret i stor utsträckning läggs på lärarna och inte på föräldrarna.
KD är pressat och har på senare tid, snarare som regel än undantag, legat under fyraprocentsspärren i olika opinionsmätningar. Partiet har haft det kämpigt med att nå ut och att hitta en trovärdig identitet. När Hägglund i går höll sitt tal på kommun- och landstingsdagarna tydliggjordes svårigheterna. Han inledde med att hylla frihandelns betydelse för tillväxt och ekonomisk utveckling och gick senare över till att ondgöra sig över materialismen och våra konsumtionsmönster.
Fast däremellan hann Hägglund med att åter gå in på temat ”familjefientliga Sverige”. Av allt att döma är det inom detta område han tänker sig kunna vässa partiets profil.
Hägglund beskrev KD som ett parti som värnar om värden som håller samhället samman, såsom ”kristen etik” och ”familjen”. Vidare menade han att dessa värden angrips av liberal- och socialistisk radikalism och individualism.
Det är visserligen sant att Sverige har en politisk tradition av att inrikta sig på individen. Men detta kan inte ses som någonting dåligt. Tvärtom har det varit av avgörande betydelse för jämställdheten, samt för att frigöra människan från föråldrade normer och strukturer. Eller som Henrik Berggren och Lars Trädgårdh uttrycker det i boken Är svensken människa?: ”Genom att tillhandahålla subventionerad barnomsorg, genom särbeskattning och uppmuntran till kvinnligt förvärvsarbete har staten hjälpt kvinnor att frigöra sig från beroendet av en manlig familjeförsörjare.”
Med en åskådning där ”familjen” hade getts företräde framför ”individen” skulle detta aldrig ha skett.
I avslutningen av sitt tal övergick Hägglund till att beskriva problemen med sjunkande skolresultat – samt ungas växande psykiska ohälsa – som ett resultat av att så många av dagens familjer är dysfunktionella. Det är en analys som är både grund och haltande.
Det svårt att inte förstå det hela som en nostalgisk längtan efter kärnfamiljen, med hemma-mamma, pappa och barn. Att Hägglund tänjer sin vokabulär till det yttersta – för att försöka framställa det traditionella som relevant även i dag – känns heller inte som någon långsökt slutsats.