Det är snart 33 år sedan Centerledaren Thorbjörn Fälldin avgick som statsminister på grund av kärnkraften. Efter folkomröstningen 1980 förlorade kärnkraften något av sin sprängkraft för efterträdarna Karin Söder, Olof Johansson och Lennart Daléus. Men reaktorernas åldrande, i kombination med den energislukande industrins behov och den långsamma utbyggnaden av förnybara bränslen, gjorde att det bara var en tidsfråga innan frågan åter skulle bli politiskt högaktuell.
Maud Olofsson valdes till Centerpartiets ledare 2001. Fem år senare blev hon näringsminister, en central position i energipolitiken. Ytterligare tre år senare, 2009, ställde hon sig bakom en energiöverenskommelse med de övriga Allianspartierna som innebar att nya reaktorer skulle få byggas.
Detta var något oerhört för delar av Centerrörelsen, även för vissa av riksdagsledamöterna som för knappt ett decennium sedan företrätts av den förre Linje 3-generalen Daléus. Långt fler än så var tveksamma inom partiet, men Maud Olofsson stod på sig, visade ledarskap och fingertoppskänsla, och när hon nu avtackas efter tio år lämnar hon inga öppna sår efter sig.
Energiöverenskommelsen räcker dock inte för att sätta spaden i jorden och bygga ny kärnkraft. ?Centern stoppar nya reaktorer?, skriver Dagens Industri (22/9), en artikel delvis byggd på innehållet i överenskommelsen, delvis på konspiratoriskt tänkande. Eftersom nya reaktorer bara få byggas på platserna för de gamla, och de tre stora kraftbolagen som fått byggrätt alla har sagt nej så blir det inget. Underförstått så har Centern, med sin ägarposition i näringsdepartementet, påverkat Vattenfall till ett negativt beslut.
Men det finns fler skäl för kraftbolagen att avvakta något med en jätteinvestering som ska göras utan subventioner, och där riskfördelningen vid en större olycka kan förvandla ett välmående energibolag till ett som är på obestånd. Fukushimaolyckan i Japan i våras, som slagit hårt mot landets ekonomi, har aktualiserat det senare.
Fortum och Eon, de andra två intressenterna, uppger också de politiska förutsättningarna som huvudskäl för att inte investera i kärnkraft just nu. Visserligen är det svårt att se Socialdemokraterna, med starka band till industrin, stoppa ett pågående bygge vid en valseger 2014. Men nog skulle det kännas tryggare att satsa 50 miljarder kronor med en majoritet av riksdagen bakom sig.
Med tanke på den infekterade debatten i partiet 2009 är det svårt att se att Maud Olofsson medvetet skulle navigerat uppgörelsen mot ett moment 22 för nya reaktorer. Men diskussionen mellan Annie Lööf och Jan Björklund (FP), som vill tillåta andra intressenter, visar också att det inte är helt oangenämt för den nya partiledaren att återgå till att hålla emot i kärnkraftsfrågan.
Om låsningen består kan en ny överenskommelse bli nödvändig, då med bredast möjliga stöd. Tillgång på energi till rimligt pris och uppfyllande av klimatmålen är det viktigaste för Sverige under överskådlig tid.