trots allt skall hålla.
Man kan också uttrycka det som att han både vill äta kakan och ha den kvar. Mannen i trädet är, som alla förstår, herren till Harpsund och det dessa liknelser skall illustrera är den mycket speciella del av svensk energipolitik som det politiskt korrekta förhållningssättet till kärnkraften utgör.
För å ena sidan finns det, numera, inom socialdemokratins ledande skikt inte ord skarpa nog för att fördöma den förfärliga kärnkraften. Den som till äventyrs tycker att detta energislag har sina fördelar får räkna med att avfärdas med föraktfulla glosor som "kärnkraftskramare".
Den som antyder att forskning och teknisk utveckling under kommande decennier rimligen kommer att leda till att kärnkraften blir både effektivare och säkrare — och att inte ens avfallsproblemet kommer att vara olösligt för all framtid — riskerar att betraktas som mindre vetande. För det är en av många paradoxer i energidebatten — för de alternativa och förnybara energikällorna ses inga gränser för de positiva förändringar som forskning och teknisk utveckling kan medföra. Men i fråga om kärnkraften finns ingen motsvarande optimism. Där handlar det om en ångestfylld och dimhöljd framtid.
Den logiska slutsatsen av allt detta är förstås att kärnkraften måste bort ögonaböj, och att det strängt taget helst redan borde ha skett. Årtalet 2010 borde väckas till liv igen fortare än kvickt. Men något skarpt avvecklingskrav har aldrig samhällsbyggnadsminister Mona Sahlin, eller någon av hennes socialdemokratiska företrädare, framfört — i varje fall inte hörbart och inte offentligt.
För, å andra sidan, visar socialdemokratins gärningar att det inte alls är någon brådska med att sätta punkt för kärnkraften i Sverige. Visst, Barsebäcks två reaktorer har avvecklats — som ett bondeoffer
åt kärnkraftsmotståndet inom socialdemokratin och stödpartierna (där även centern i denna fråga beklagligt nog ingår).
Men därefter har den stora tystnaden utbrutit. Det är inte tal om att "smida medan järnet är varmt" eller att "gå på i ullstrumporna". Någon diskussion om vilket kärnkraftverk som till äventyrs kunde stå i tur för nästa avveckling hörs inte.
Allt som finns är en luddig formulering av innebörden att det om några år skall "prövas" om en fortsatt avveckling skulle kunna bli aktuell. Några skarpa löften eller skarpa förslag finns inte. Den som lever får eventuellt se. Avvecklingens framtid är verkligen dimhöljd.
Vad man däremot och tvärtom kan se är att den kärnkraft som finns kvar ingalunda är satt på undantag.
I det stilla senvinterregn av propositioner om energipolitiken som duggade ner häromdagen kunde det ligga nära till hands att missa en annan nyhet — den, nämligen, att Ringhals kärnkraftverk i onsdags fick miljödomstolens tillstånd för sin befintliga verksamhet, och klartecken för en ökning av effekten.
Förra året gjorde miljödomstolen i Vänersborg en första miljöprövning av verksamheten vid Ringhals i enlighet med den nya miljöbalken. Domstolen hade många invändningar och hänsköt ärendet till regeringen. Och regeringen godkände i oktober förra året både verksamheten som sådan och den effektökning som begärts.
Nu stundar expansion vid Ringhals. Fram till 2012 skall 13,5 miljarder kronor investeras. Flera hundra nyanställningar är aktuella vid verket. Effekten ökar från 28 till 32 terrawattimmar fram till 2011, ett tillskott med omkring tre procent till den svenska elförsörjningen.
Även för de övriga kärnkraftverken lär det bli aktuellt med effekthöjningar. Snart nog kan det komma att visa sig att den el som försvann när Barsebäck lades ner kompenserats.
Tyder detta verkligen på att den svenska kärnkraften håller på att avvecklas?
Den brutala sanningen är ju att de hittills helt dominerande fossila energislagen — olja och gas — dels kulminerat (oljan) och dels är miljömässigt katastrofala och säkerhetspolitiskt riskabla. Naturligtvis har också kärnkraften sina nackdelar, men i en realistisk energikalkyl går den inte att tänka bort. Detta inser tydligen regeringen, utan att dock (ännu) våga säga det öppet.