Saddam Hussein och hans regim skulle störtas - och därefter skulle ett nytt och demokratiskt Irak byggas upp. Detta var, och är fortfarande, målen för USA:s Irakpolitik.
Det första målet var lätt nog att förverkliga. USA:s högteknologiska och mäktiga militärmaskin har i dagens värld ingen värdig motståndare på slagfältet. Saddam Hussein hade inget att sätta emot. De som trodde att USA skulle fastna i ställningskrig eller kunna inta Bagdad först efter blodiga gatustrider fick fel.
Men efter att själva kriget vunnits återstår den ännu viktigare och svårare uppgiften att vinna freden. Utvecklingen i Irak under det dryga år som gått sedan USA ockuperade landet visar med en alltmer skrämmande tydlighet att Bushadministrationen inte hade en färdig plan och strategi för hur segern på slagfältet skulle förvaltas. Tydligen trodde man att det mesta skulle gå mer eller mindre av sig självt sedan Saddam störtats.
I stället har USA hamnat i en form av gerillakrig med en motståndare som endast delvis är synlig. De amerikanska förlusterna stiger, men den irakiska civilbefolkningen är ojämförligt mycket hårdare drabbad. Dess vrede och misstro vänds mot amerikanerna, som inte förmår att skydda dem.
Detta är illa nog. Men att systematiska övergrepp mot irakiska fångar på och över gränsen för tortyr av allt att döma förekommit med större eller mindre regelbundenhet ända sedan början av invasionen är inget mindre än en katastrof för trovärdigheten i USA:s mål att bygga ett demokratiskt Irak och för att få legitimitet för denna strävan i det irakiska folkets ögon.
Aldrig syns det tydligare än i samband med krig hur tunn civilisationens hinna är hos människan, hur lite som behövs för att det onda som finns latent i var och en av oss skall bryta fram med full kraft. Krig förråar och brutaliserar sina utövare.
Det är med andra ord inte svårt att förstå att soldater som under lång tid utsätts för krigets påfrestningar och stress kan duka under för primitiva instinkter och avreagera sig genom att plåga och förnedra fångar.
Men det innebär inte att det finns några förmildrande omständigheter eller ursäkter för ett sådant uppträdande, och minst av allt från soldater i demokratiska länders arméer.
Givetvis är de enskilda soldaterna ansvariga för sina handlingar. Men det största ansvaret bärs av den politiska och militära ledningen. Därför var det i hög grad på sin plats när försvarsminister Donald Rumsfeld i går i ett förhör i senaten bad om ursäkt och tog på sig ansvaret. Frågan är om avbönen räcker för att han skall kunna sitta kvar på sin post.