Kidnappad religion
LEDARE. Den självmordsbombare vars porträtt ingår i den installation på Historiska museeet som förstördes av Israels ambassadör tycks ha varit utsänd av Islamiska Jihad. I alla fall är detta vad denna organisation själv hävdar.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
medel.
För Islamiska Jihad liksom för andra extremt fundamentalistiska grupper är en politisk lösning utesluten. Konflikten handlar inte om politik utan om religion och kan inte upphöra förrän den ena parten, alltså Israel, upphört att existera. Men för många islamister stannar det inte ens vid detta — judarna måste dödas var de än finns eftersom deras blotta existens sägs vara en kränkning av islam.
Och det stannar naturligtvis inte heller vid judarna. Som den pågående folkmordskonferensens vetenskaplige ledare, professor Yehuda Bauer, konstaterade i sitt inledningstal i måndags, uppmanar extrema islamister till massmord eller folkmord inte bara på judar utan också på kristna, hinduer och andra muslimer.
Alla religioner har vid olika tillfällen utsatts för kidnappning av grupper som använder ett religiöst språk för att förmedla ett budskap som i allt väsentligt är detsamma oavsett vilken religion det gäller. Det centrala tankemönstret handlar om apokalypsen, den sista och avgörande striden mellan de rätttrogna och alla andra, som uppfattas som fiender till Gud.
När striden vunnits ska ett tusenårsrike infinna sig. Detta beskrivs ofta i rent religiösa termer men kan också framställas som en återgång till en svunnen jordisk guldålder. Den senare varianten förefaller vara den idé som driver al-Qaida och liknande grupper som talar om att återupprätta kalifatet från islams första tid och utsträcka det till hela världen.
När detta tankemönster beskrivs låter det ibland som om det bara handlade om islam och bara om religiöst motiverat judehat inom olika islamistiska grupper. Men fenomenet är mer allmängiltigt än så. Det finns kristna fundamentalister som beskrivit den 11 september som Guds straff mot det demokratiska och toleranta amerikanska eller västerländska samhället — alltså precis samma typ av språkbruk som islamistiska grupper kan använda.
I det perspektiv som folkmordskonferensen anlägger är det dock uppenbart att islamistiska gruppers hets mot judar, åtminstone i Europa, är ett politiskt problem som måste tas på största allvar. Århundradens europeiska antisemitiska hets återanvänds nu i arabiska och muslimska länder som om det vore fråga om respektabla inlägg om konflikten mellan Israel och palestinierna, och når genom satellitkanaler och hemsidor människor med bakgrund i Mellanöstern.
Hur många som påverkas kan ingen veta, men det räcker att några tar hetsen på allvar och handlar därefter för att en farlig situation ska kunna uppstå. Detsamma gäller givetvis hets mot andra grupper.
Även om rättsväsendet kan stävja vissa konkreta uttryck för hetspropaganda så räcker det inte med rättsliga insatser. Det avgörande är att ansvarsmedvetna religiösa ledare engagerar sig för att visa att extremisternas världsbild är falsk, farlig och oacceptabel. Islam är ingen fiende. Däremot är ansvarsmedvetna muslimska ledare naturliga allierade till ansvarsmedvetna ledare inom andra religioner.