Om förbudet mot tortyr verkligen blir av så är det naturligtvis ett viktigt steg framåt och ett första synligt tecken på att president Xi Jinping vill genomföra åtminstone någon form av förändringar i Kina.
Plenarmöten med det kinesiska kommunistpartiets ledning har aldrig varit nyhetsmässiga. Det enda omvärlden får veta medan mötet pågår är just att det pågår. Kommunikéerna är fyllda med allmänna och mångtydiga fraser. Först efter en tid börjar information om faktiska beslut sippra fram. Den här gången tog det en dryg vecka innan konturerna kunde anas.
I SvD sammanfattar Ola Wong huvudlinjerna som ”mer marknadskrafter, mindre frihet och mycket mer makt åt Xi Jinping”. Presidenten ska leda ett nyinrättat nationellt säkerhetsråd och en ny begränsad ledningsgrupp ska motverka risken för blockeringar när beslut ska verkställas.
Den engelskspråkiga – och givetvis statskontrollerade – tidningen Global Times beskriver plenarmötet som historiskt och av samma dignitet som det möte som förde Deng Xiaoping till makten 1978, då omorienteringen i riktning mot statskontrollerad kapitalism i stället för traditionell socialistisk planekonomi inleddes. Hur befogat det omdömet visar sig vara återstår att se.
När man försöker tolka politiska händelser i system som det kinesiska, som i grunden är slutna och hemlighetsfulla, kan formuleringar och ordval vara mycket viktiga. 1992 byttes frasen ”socialistisk ekonomi” ut mot ”socialistisk marknadsekonomi”.
Det som följde var en omvälvande reformperiod där mängder av gamla och ineffektiva statsföretag stängdes och Kina till sist också kunde bli medlem i Världshandelsorganisationen, WTO.
De senaste åren har marknadens roll beskrivits som ”grundläggande”. Nu används uttrycket ”avgörande” när det gäller allokeringen av resurser. Det tycks bland annat innebära att privata banker ska tillåtas. Men kommer de att få konkurrera på någorlunda rättvisa villkor med de statliga och själva fatta beslut om räntor och annat? Det vet vi inte mycket om.
Och vad betyder egentligen formuleringarna om marknadens ”avgörande” roll när det också heter att den statliga sektorn ska förbli ekonomins viktigaste? Eller formuleringarna om en jordreform, som mest tycks vara en upprepning av sådant som redan sagts för åratal sedan utan att leda till något konkret?
Det mest troliga är nog att man med avsikt, för att undvika öppen splittring, skrivit in formuleringar som pekar åt många olika håll. Om man sedan vill genomföra större förändringar så kan det ske i skydd av formuleringar som försäkrar att allt egentligen förblir som tidigare.
Och därmed återkommer frågan om Xi Jinpings ställning. Presidenten får en tydligare roll i övergripande nationella säkerhetsfrågor – ett tecken på Kinas växande ambitioner i utrikespolitiken – och får kanske möjligheter att driva igenom ekonomiska reformer trots motstånd från den etablerade byråkratin.
Men i en diktatur betyder maktkoncentration också något annat.
De beryktade arbetslägren, i västlig transkription ofta kallade Lao Gai, ska avskaffas. Men det sannolika – till dess att motsatsen bevisats – är nog att lägren bara döps om och fortsätter mer eller mindre som förut.
Skulle de verkligen avskaffas helt så är det en förändring av sådan omfattning att den är svår att föreställa sig utan att diktaturen i sig samtidigt börjar avvecklas – och det tror ingen kommer att ske under överskådlig tid.
I totalitära stater är nationella minoriteter alltid en säkerhetsrisk. Det kinesiska kommunistpartiet ser knappast saken annorlunda än vad det sovjetiska gjorde före Michail Gorbatjov. När repressionen i Baltikum, Ukraina, Kaukasus och på andra håll släppte blev diktaturen också i övrigt omöjlig att upprätthålla. I Kina handlar det om Tibet och Xinjiang.
Och här ligger det grundläggande problemen med Kinas marknadsreformer. En fri ekonomi är bara fri om samhället i övrigt är fritt.