Klarar Mona Sahlin balansgången?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men frågan är, som alltid, vad det finns för substans under ytan. Efter jublet, glädjetårarna och kramarna i Folkets Hus kommer vardagen - och Mona Sahlins utgångsläge som ny partiledare är inte alldeles okomplicerat, för att uttrycka det försiktigt.
Hon ska både konsolidera sin ställning som ny partiledare och förnya och förändra det socialdemokratiska partiet. Till skillnad från sin företrädare inser hon att socialdemokratins sämsta valresultat sedan 1928, åstadkommet i en dundrande högkonjunktur, har andra och mer djupt liggande orsaker än att uppgången i sysselsättningen kom lite för sent.
Redan att Mona Sahlin så starkt betonade att frihetsbegreppet, inte minst individens frihet, är helt centralt för socialdemokratin och att moderaterna inte får tillåtas lägga beslag på det, är provocerande för traditionalisterna i partiet. De föredrar att administrera fram tryggheten med hjälp av den sociala ingenjörskonstens rattar och reglage.
Inte blir det bättre av att Sahlin dessutom högstämt hyllade entreprenörer och småföretagare - som framställdes som "vanliga människor" i kontrast till högbetalda storföretagsdirektörer. Entreprenörerna vill hon gärna se i socialdemokratin - och medlet att locka dit dem heter "mer trygghet".
Det är nog en missuppfattning. Småföretagare och entreprenörer vill naturligtvis ha samma trygghet som alla andra vid sjukdom och andra oförutsedda livsavgörande förändringar. Men framför allt är de intresserade av goda allmänna förutsättningar, så lite som möjligt av politiska ingrepp och snärjande regleringar. Socialdemokratin framstår mot den bakgrunden, uppriktigt sagt, inte som det naturliga förstahandsvalet för genomsnittsentreprenören.
I ett intressant och sympatiskt resonemang kring arbetslinjen betonade hon inte enbart att arbete ska ses som en rättighet - utan att det också är en skyldighet att delta i arbetslivet efter förmåga.
Allt detta sammantaget får nog sägas vara en ganska svårsmält brygd för traditionalisterna i partiet, vilket aktualiserar frågan om hur den nya partiledaren ska hantera dem.
Tills vidare har hon i det fallet valt att göra en dygd av nödvändigheten och luta sig mot den traditionella retoriken om facket och partiet som likaberättigade grenar på arbetarrörelsens träd. Frågan är hur länge traditionalisterna nöjer sig med detta för en ny partiledare strängt taget självklara gullande med facket.
Att Mona Sahlin vill förändra socialdemokratin är tydligt. Samtidigt är hon oppositionsledare och hennes andra uppgift är därmed självklart att opponera mot regeringen.
Hon verkade dock ha lagt ner mer möda på att utforma de delar av talet som handlade om socialdemokratins utveckling än på inslagen av kritik och p0lemik mot regeringen. Det må vara en naturlig prioritering i det läge hon befinner sig i, men följden är också att debuten som oppositionsledare gav ett ogenomtänkt och torftigt intryck - både i några av sakfrågorna och mer allmänt i de polemiska slängarna, som var mer präglade av grinighet än av finess.
Mest överraskande från partitaktiskt utgångspunkt är att hon föll in i det gängse socialdemokratiska gnölandet över den skolpolitik, signerad Jan Björklund (fp), som annars är populär mycket långt in i de socialdemokratiska leden.
Och att säga att "en god princip är att vara emot det som kristdemokraterna är för" är naturligtvis enbart larvigt. Vad svarar hon när Göran Hägglund i nästa ledardebatt meddelar att kristdemokraterna är för demokrati?
Utrikespolitik är knappast den nya partiledarens bästa gren, och det internationella avsnittet i talet kändes också tunt. Men Mona Sahlin förtjänar ändå en eloge för att hon i samma andetag nämnde inte enbart palestinierna utan också Israels behov av säkerhet.