Toppmötet i Bryssel i helgen blev inte så spännande. Det viktigaste hade egentligen ingenting med själva toppmötet att göra: Kommissionens blivande ordförande José Manuel Barroso har en ny kommission klar.
Den kontroversielle Rocco Buttiglione har bytts ut mot den allmänt uppskattade Franco Frattini, Italiens nuvarande utrikesminister. Den skandalomsusade lettiskan Ingrida Udre byts ut mot Andris Piebalgs som får överta energifrågorna. Ungraren Laszlo Kovacs, som skulle ha haft den posten, har kritiserats för bristande kunskaper och får därför i stället skatter och tullfrågor.
Den stora frågan är nu om EU-parlamentet nöjer sig med dessa segrar och godkänner den nya kommissionen. Om José Manuel Barrosos förslag får underkänt ännu en gång måste han själv av allt att döma avgå.
Missnöje har redan vädrats från flera håll. Den konservativa gruppen menar att eftersom Buttiglione tvingats gå trots att den konservativa gruppen velat ha honom kvar, måste nu en socialist gå. Det skulle då vara ungraren Laszlo Kovacs, som hade höga positioner under den kommunistiska tiden och därför inte kan anses riktigt demokratiskt pålitlig, tycker till exempel Gunnar Hökmark (m).
Men då blir det ännu tydligare att EU-parlamentet egentligen strävar efter parlamentarisk makt. I så fall störs den ömtåliga maktbalansen mellan medlemsländernas regeringar, EU-parlamentet och kommissionen. Då måste EU:s författning skrivas om.
Resultatet av hela denna sorgliga historia är först och främst att José Manuel Barrosos ställning som ordförande i kommissionen har försvagats allvarligt. Genom att vara helt tondöv inför de varningar som i veckor kom från olika håll i parlamentet visade han bristande kompetens för sitt jobb.
Vinnare är parlamentet. Många jublar över detta och anser att det är en seger för de europeiska väljarna. Men oftast är det just de som jublar mest som är EU:s hårdaste kritiker. Deras kritik gäller just EU:s överstatlighet samtidigt som de obegripligt nog jublar över det överstatliga parlamentets ökade makt.
Om det skedda verkligen innebär att parlamentet i framtiden kan välja och vraka bland olika medlemmar i kommissionen har vi fått ett nytt EU. Det är inte säkert att socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister kommer att jubla över resultatet nästa gång.