ANDREAS JARBLAD: Klimatforskning i fredens tjänst

Den 12 oktober kom beskedet från Oslo att Nobels fredspris i år delas mellan FN:s klimatpanel och förre amerikanske vicepresidenten Al Gore, för deras insatser för att skapa och sprida kunskap om klimatförändringar. Ett fredspris för arbete med miljöfrågor kan tyckas märkligt, då kopplingen mellan ett mer extremt klimat och väpnade konflikter för många är högst oklar. Kritiska frågor ställdes också på presskonferensen om huruvida fredspriset nu blivit ett miljöpris.

Kopplingen är dock inte långsökt. Nobelkommitténs ordförande hänvisade till konflikten i Darfur där utarmningen av odlingsbar mark, skog och vatten utgör en viktig komponent. Men det finns också
andra aspekter av klimatförändringarna som kan ställa till med omfattande säkerhetspolitiska problem, inte minst i Sydasien.
Höjningen av havsnivån kan om drygt 40 år lägga en fjärdedel av Bangladesh under vatten, samtidigt som översvämningar i detta floddelta blir mer oförutsägbara och extrema till följd av störningar i monsuncykler och avsmältning av glaciärer i Himalaya. Med sina 145 miljoner människor är detta lilla land med god marginal världens mest tätbefolkade, och inom 40 år beräknas befolkningen öka med ytterligare 60 miljoner. Det finns anledning att ställa sig frågan vart alla dessa människor ska ta vägen. I dag kan ingen stat tvingas att ta emot "miljöflyktingar", eftersom miljöskäl inte nämns som grund för flyktingstatus i Genèvekonventionen. Istället anses internt tvångsförflyttade människor vara det egna landets ansvar.

Men vad händer om staten inte kan leva upp till detta ansvar? Om mer storskaliga och permanenta översvämningskatastrofer inträffar kan statens förmåga att upprätthålla ett fungerande samhälle till slut kollapsa och leda till instabilitet. Om de drabbade grannländernas gränser samtidigt stängs för att förhindra ytterligare belastning kan det hela utvecklas i en än mer obehaglig riktning. Inte minst finns en påtaglig risk för konflikter mellan bofasta och tvångsförflyttade, och svårigheter med att tillgodose behovet av mat.
Konflikter behöver dock inte följa i spåren av miljöflyktingar. Här är statens agerande, och de befintliga politiska, sociala och ekonomiska strukturerna, helt avgörande. Det är dessa som ska hålla samman och bära upp samhället när trycket från klimatet ökar, och det är här vi måste koncentrera våra konfliktförebyggande insatser. Världens regeringar har ett ansvar att förutse och möta de komplexa utmaningar som är att vänta i takt med att klimatet förändras. Dels med att stärka utsatta länders förmåga att hantera plötsliga miljökriser tillsammans med långsiktig fattigdomsbekämpning, men också med att stärka skyddet för människor som drivs på flykt efter miljökatastrofer. Låt oss hoppas att kopplingen mellan klimatförändringar och väpnad konflikt kan förbli oklar.