Klimatmötet Cop 16 i Cancún, Mexiko, går i dag in på sin avslutande vecka. Framåt onsdag strömmar politikerna till och slutförhandlingarna kan inledas. Sannolikt dröjer det fram till lördag morgon, svensk tid, innan en slutlig uppgörelse presenteras, och sannolikt blir det inte mer än ett godkännande av det så kallade Copenhagen Accord. Ändå kan Cop 16 komma att betraktas som en framgång, just för att förväntningarna var så lågt ställda.
Copenhagen Accord var det dokument som både USA och Kina kunde enas om för ett år sedan. Det är inget bindande avtal utan bygger på frivilliga åtaganden från respektive länder. Dokumentet ska mer ses grund inför kommande förhandlingar, att problemen identifieras medan åtgärderna skjuts på framtiden. Enligt forskarna är de åtaganden som gjorts hittills alldeles otillräckliga för att klara tvågradersmålet, att hålla den globala uppvärmningen på under två grader jämfört med förindustriell tid.
Ytterst lite har läckt ut från den första veckans förhandlingar i Cancún. Det som hörts kan ändå tolkas som positiva signaler. Detta kan handla om sådant som avskogningen, sättet att mäta utsläpp, transparens i mätningarna länder emellan och stödet för klimatåtgärder i utvecklingsländer. Det finns mycket att förhandla om även om man tassar runt själva kärnfrågan, utsläppen.
Låsningen om utsläppsåtaganden beror som bekant på Kinas vägran att acceptera något som hotar landets utveckling och tillväxt. Ytterst är det för Kina (och även Indien, Brasilien med flera) en fråga om rättvisa. I-länderna har släppt ut det mesta av de växthusgaser som finns i atmosfären i dag. En del av i-ländernas minskade utsläpp på senare tid kan också hänföras till att produktion flyttats till utvecklingsländer.
Den riktning som Kina kommer att ta är den absolut viktigaste enskilda faktorn för klimatfrågans lösning. Och här finns det anledning till både hopp och förtvivlan. Det senare kommer över oss när vi läser att Kinas ekonomi fortsätter att växa med 10 procent per år, att energin till 70 procent kommer från kolkraft och att Kina redan står för 40 procent av världens totala konsumtion av kol, det ämne som bidrar allra mest till klimatförändringarna.
Men samma statistik utgör i sig en begränsning för Kinas tillväxt. Bara 13 procent av världens kolfyndigheter finns i Kina och tillgången är osäker på sikt. Landet drabbas också allt oftare av naturkatastrofer som kan kopplas till klimatet och luften i storstäderna blir bara sämre. Allt detta hämmar förstås tillväxten.
Kinas ledning drar sina slutsatser, något som börjar uppmärksammas alltmer. Som satsningen på vattenkraft, solenergin i provinsen Qinghai och vindkraften i Gobiöknen. Investeringarna i förnybar energi är nu dubbelt så stora som EU:s, något man inte skryter med särskilt mycket i Beijing. Och varför skulle man? En stormakt år 2050 kommer inte att vara fossilberoende.
Kopplingen mellan klimatförändringar och tillväxt är stark också i den svenska debatten. Måste tillväxt betyda mer utsläpp? Eller kan tvärtom tillväxten vara vägen ut ur beroendet av fossila bränslen?
Till att börja med kan man konstatera att en tillbakagång till förindustriell tid inte är möjlig. Inte heller fungerar det med en helt oreglerad global marknadsekonomi. Det som miljörörelsen och ekonomerna (till exempel Runar Brännlund och Bengt Kriström i En effektiv klimatpolitik) nu är överens om är att det på sikt inte kan vara gratis att använda atmosfären som soptunna.
Miljöskatter är ingenting nytt. Inte heller att skapa drivkrafter för alternativ till miljöskadlig verksamhet. Marknadsekonomin finns och kan användas för att göra förnybara bränslen mer attraktiva, precis som den tidigare använts för att styra bort från beteenden som till exempel orsakat försurning eller uttunning av ozonlagret.
Klimatfrågan är avgjort den största utmaningen hittills för människan. Omställningen kommer att orsaka konvulsioner och ändrade maktförhållanden på kort sikt. Samsynen kan inte pressas fram under domedagshot, så som man försökte göra i Köpenhamn. Det viktiga i Cancún, och i Sydafrika 2011, är inte snabba beslut. Utan rätt beslut.