När det för en dryg vecka sedan avslöjades att Greenpeace var inblandat i en rapport från FN:s klimatpanel IPCC fick världens klimatskeptiker ny fart. Internet översvämmades av kommentarer med inriktningen att detta var bekräftelsen på vad man hela tiden vetat: klimatförändringarna är en skickligt organiserad konspiration från dem vill se en annan värld, ett annat sätt att leva.
Det var inte så att Greenpeace ”låg bakom” rapporten, som handlade om förnybara bränslens roll i utsläppsminskningarna fram till 2050. Sven Teske, Tyskland, forskare och expert på energisystem, men också ledare för en Greenpeacekampanj för förnybara bränslen, var en av sammanlagt 120 författare. Det är inte heller så att resultaten i rapporten, att förnybara bränslen kan stå för 80 procent av energibehovet 2050, är sensationella och motsäger tidigare fakta. Men kopplingen finns där och det är allvarligt nog. IPCC:s trovärdighet har åter skadats.
Greenpeace förstår inte kritiken. Om resultaten är bra för klimatet och håller för en vetenskaplig granskning är väl allt frid och fröjd, anser man.
Men klimatskeptikerna gör nu alltså åter en storsatsning, och internet översvämmas av påståenden som bestrider klimatförändringarna. Situationen påminner om när IPCC 2001 publicerade ett diagram som visade kraftigt stigande temperaturer på jorden under 1900-talet, den så kallade hockeyklubban, som senare fick revideras. Eller om det som kallas climategate, som i huvudsak bestod av mejlväxling mellan forskare på East Anglia-universitetet i Storbritannien 2009.
Den brittiska journalisten Mark Lynas, författare till boken Sex grader, konstaterar att han fått många nya ”vänner” den senaste tiden. Lynas gick nämligen själv ut med skarp kritik mot rapporten samt mot alla försök att bagatellisera kopplingen mellan IPCC och Greenpeace.
Lynas har rätt i att IPCC:s självständighet är helt fundamental. Annars förvandlas klimatfrågan till ett sammelsurium av forskning med oklar finansiering. Att världens länder utser forskare med otvetydiga meriter och att sedan forskargrupperna sätts samman på ett sätt så att olika inriktningar och geografiska områden är representerade är avgörande för trovärdigheten om rapporterna ska ligga till grund för förhandlingar i FN:s regi.
Men det gäller också att skilja på nivåerna inom IPCC. Nivå 1 är den vetenskapliga basen, forskning som undersöker faktiska temperaturförändringar.
Här tillåts bara disputerade forskare från universitet. Nivåerna 2 och 3 handlar mer om fallstudier, effekter av och anpassningar till klimatförändringar. Här kommer en mängd praktiska forskare in, som kan tillhöra allt från oljebolag till miljöorganisationerna. De ansvariga inom panelen menar att ”ytterligheterna tar ut varandra”.
Även på de lägre nivåerna måste man dock vara vaksam för att slutsatserna inte dikteras av olika intressen. Det finns ett uppdämt behov av att misskreditera hela klimatarbetet och hittar man misstänkta samband i en rapport spelar det mindre roll om själva slutsatserna är sanna.