Nu ska man ju komma ihåg att det är stor skillnad mellan EU-val och riksdagsval. I riksdagsvalet kommer ju gårdagens sensation junilistan inte att kandidera. Dessutom är valdeltagandet högre i riksdagsval. Moderaternas jätteförlust kommer sannolikt inte att avspegla sig på samma sätt i riksdagsvalet och heller inte socialdemokraternas förluster.
Partiledarna har spelat en stor roll i EU-valet trots att de inte kandiderar till EU-parlamentet. Och då kan man konstatera att nybörjaren Fredrik Reinfeldt inte gjort så dåligt ifrån som siffrorna visade när detta skrevs. I svensk inrikespolitik har han upptäckt det uppenbara, nämligen att moderaterna inte har någon konkurrent till höger. Därför har han kunnat dra partiet åt vänster, med en mjukare, mer socialkonservativ inriktning. Och han har fått partiet med sig, inte minst tack vare tidigare frustrerade moderata kommunalpolitiker som inte har klarat de ständiga kraven på skattesänkningar med trovärdigheten i behåll.
Moderatledarens resonerande samtalsstil i debatterna har skrämt regeringen, som nu har svårt att utmåla honom som högerspöke. Samtidigt har vänstervridningen underlättat samarbetet inom oppositionen. Fredrik Reinfeldt framstår, trots att han är nyvald, som den naturliga oppositionsledaren trots gårdagens valresultat.
Av de två andra debutanterna har vänsterpartiets Lars Ohly lyckats bäst. Det kommer säkert att stärka honom och göra honom svårare att tas med när budgetsamtalen med regeringen startar i höst. Frågan är hur länge detta märkliga samarbete med regeringen kommer att vara. Vänsterpartiet regerar ju och opponerar samtidigt. Det är en orimlig situation.
För kristdemokraternas Göran Hägglund ser framtiden något mindre dyster ut än han hade anledning att tro före valet. Men det är fortfarande inga uppmuntrande siffror och partiet kan rent av riskera att falla ur riksdagen. Att partiledarens person inte är allena saliggörande visas av miljöpartiets tillbakagång, trots två erfarna och populära ledare.
Centerpartiet är valrörelsens glada överraskning. Partiet har över en natt bytt EU-politik från Nja-parti till JA-parti. Ingen var i valrörelsen mer entusiastisk över EU och EU-parlamentet än partiledaren Maud Olofsson och förstanamnet Lena Ek, som båda fullständigt sprutade positiv stämning omkring sig.
Hurra för ett parti som slåss för en klar ståndpunkt, även om den inte är populär! Centern framstår nu på alla sätt som ett pålitligt borgerligt parti. Kan man sedan göra sig loss från vissa bindningar till kärnkraftsmotståndet, är det bara att lyckönska oppositionen till denna förvandling.
Socialdemokraternas EU-kampanj bådar inte gott för framtiden. Partiets politik, så som den framstår i EU-parlamentet, i regeringens arbete och i kongressbesluten, är gedigen och positiv till EU och dess möjligheter. Men i valkampanjen framstod partiet som rent EU-kritiskt för att inte säga EU-negativt. Det blev en vilseledande kampanj för att flörta med partiets nej-sägare. I sista stund kastade man in den populära EU-kommissionären Margot Wallström för att partiets EU-positiva väljare inte skulle känna sig helt bortglömda.
Trots denna övertaktiska spekulation har socialdemokraterna misslyckats, eftersom man inte ens lyckades nå upp till förra EU-valets katastrofalt dåliga siffror. Kanske speglar de väljarnas dom över den konstiga och missvisande valkampanjen.
Vad vi har att vänta av framtiden är uppenbarligen en socialdemokrati som är både för och emot regeringens politik för att på så sätt maximera antalet väljare. Hur vore det att försöka locka väljare med den politik man faktiskt bedriver, när man nu sitter vid makten?
Folkpartiets ledning, denna gång utan Marit Paulsen, har ju genom det misslyckade förslaget om övergångsregler lyckats lägga krokben för sig själv . Det straffar sig att utmana kärnväljarna i ett supertaktiskt försök att fånga EU-negativa väljare. Men det kunde ha gått ännu sämre. Nu gäller det för partiet att få sitt folk att glömma den pinsamma historien så fort som möjligt. Den har inte precis stärkt Lars Leijonborg eller partisekreterare Johan Jacobsson.
Sammanlagt kan man konstatera att det är svårt att utifrån detta valresultat sia något om oppositionens utsikter för nästa riksdagsval. Det blev knappast någon generalrepetition. Slutsatsen måste bli att allt kan allt hända i politiken, i synnerhet som valet ligger så långt bort som drygt två år.