Koizumis triumf
Läget tycktes vara upplagt för oppositionen att efter femtio års nästan oavbrutet maktinnehav lyfta bort Japans ständiga regeringsparti, Liberaldemokratena, från makten.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Koizumi har spelat högt och vunnit. Valet utlystes sedan hans förslag att privatisera postverket, som också är landets — och världens — största finansiella institution, hade röstats ned av oppositionspartiet Demokraterna, DJP, och av rebeller inom Liberaldemokraternas egna led. Demokraterna röstade nej för att få möjlighet att i en valrörelse själva framträda som mer radikala reformvänner, rebellerna inom regeringspartiet var däremot motståndare till varje förändring.
Men för Koizumi var nederlaget en möjlighet att uppnå två viktiga politiska mål. Det ena var att bryta den maktställning som äldre partikoryféer i decennier har haft i hans eget parti, som varken varit liberalt eller överdrivet demokratiskt. Det andra var att vinna den parlamentariska majoritet som han hittills saknat. De 37 parlamentsledamöter som fronderat kastades helt enkelt ut och nya LDP-kandidater, ofta celebriteter från andra samhällsområden, ställdes upp i stället. Samtidigt presenterades privatiseringen av posten som den enda riktigt väsentliga valfrågan och som det avgörande testet på partiernas reformvänlighet.
Att DJP i verkligheten velat ha en mer långtgående postreform och därtill presenterade reformförslag på en rad andra områden i syfte att bryta stagnationen inom den japanska ekonomin spelade plötsligt ingen roll. Valet blev ett slags folkomröstning om Koizumis kamp mot LDP:s gamla garde och med de förutsättningarna var utgången given: Koizumi bryter i sin personliga stil helt mot den traditionella bilden av japanska politiker och bars upp av en våg av folklig entusiasm.
Oppositionsledaren Katsuya Okada avgick omedelbart efter valförlusten. Partiet förblir det överlägset största efter LDP, men den naturliga växling vid makten mellan två ungefär jämnstarka alternativ som Okada försökt åstadkomma ter sig lika avlägsen som tidigare.
I flera decennier har olika försök gjorts att samla en i vid bemärkelse liberal opposition mot LDP utan att något rönt verklig framgång. DJP var det bästa försöket hittills, men riskerar precis som flera föregångare att drabbas av avhopp efter valförlusten.
Koizumi har däremot mandat för fortsatta reformer av Japans ekonomi och välfärdssystem — men bara ett år på sig. Så sent som på valnatten upprepade han sitt gamla löfte att avgå i september 2006. Kanske kan trycket från parti och väljare göra att han tänker om. Men fullföljer han sin avsikt är framtiden för både reformpolitiken och LDP ändå osäker. Räcker Koizumis chockbehandling av partiet till för att förhindra att den gamla eliten kommer tillbaka?