Kollektivavtal och kulturcentrum
Checkpoint Dalälven, Älvkarlen, Dragon Gate. Giraffstallet i Älvkarleby har upplevt många namnbyten. Nu stormar det på nytt kring anläggningen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Arbetet med kulturcentret har fått både Arbetsmiljöverket och Byggnads att reagera. Lönerna som har betalats till de kinesiska byggarbetarna har visat sig vara oerhört låga. Trots att företaget har tecknat ett kollektivavtal hävdar Byggnads att de 16 anställda bara har fått 17 kronor i timmen, ljusår från de avtalsmässiga 130 kronorna de har rätt till. Efter den fackliga kritiken har dock företaget förbundit sig att betala ut avtalsenliga löner. Säkerheten på plats är också under all kritik. Bristen på skyddsanordningar har föranlett Arbetsmiljöverkets inspektör att omedelbart förbjuda allt byggarbete på höjder över två meter.
Det är lätt att fördöma den bristande säkerheten, men byggjobbarnas situation har vidare dimensioner. I motsats till det uppmärksammade skolbygget i Vaxholm, handlar det här däremot inte bara om löner och arbetsförhållanden utan också om en svensk arbetsrätt som krockar med omvärlden.
Det är glädjande att företaget tänkt om, men synd att det sker först nu. Till skillnad från Vaxholmsfallet, ser alltså konflikten i Älvkarleby ut att sluta lyckligt. Händelserna påminner ändå om den svenska arbetsmarknadens problem.
Internationaliseringen av arbetsmarknaden har uppenbarat situationer där den svenska fackliga modellen inte räcker till. För det första när utländsk arbetskraft på ett oseriöst och obehagligt sätt utnyttjas på arbetsplatser utan kollektivavtal, för det and-ra när utländska företag aktivt drivs bort från den svenska arbetsmarknaden, som exempelvis lettiska Laval i Vaxholm. Dagens system måste uppenbarligen förändras, men för den skull inte avskaffas.
Kritiken mot delar av dagens arbetsrätt och LO:s starka koppling till socialdemokraterna får inte förväxlas med en mer generell kritik av fackligt arbete. Det är tvärtom något i grunden sunt att arbetstagare gemensamt skaffar sig ett bättre förhandlingsläge gentemot arbetsgivaren. Resonemanget kan kanske kännas ålderdomligt och inaktuellt, som något som var befogat under det moderna Sveriges framväxt, men inte i dag. Det stämmer till viss del, men i branscher med låga krav på utbildning och individunik kompetens är den enskilde arbetstagarens ställning fortfarande svag. Samma sak gäller för områden och regioner där arbetslösheten är hög.
Inom EU har man försökt komma runt problemet genom att stadga att utländska företag ska betala värdlandets minimilön. Saken kompliceras av att Sverige inte har någon statligt beslutad minimilön. Lönen regleras via kollektivavtal. Vid första påseendet kan det verka rimligt att överge kollektivavtalens lägstalöner för en statlig dito. Det finns emellertid en rad komplikationer som talar till den fackliga modellens fördel. För det första är det orimligt att riksdagen ska blanda sig i lönebildningen, att ledamöterna en gång i halvåret ska rösta om vad som anses vara en skälig livsinkomst. I en marknads-ekonomi ska lönerna fastställas av arbetsmarknadernas parter, inte av politiker.
För det andra, varför förändra något som i stora drag fungerar. Den svenska modellen med kollektivavtal har varit mycket framgångsrik, både vad det gäller att förhindra konflikter och dämpa inflationsdrivande lönespiraler. Avtal som sluts av fack och arbetsgivare kommer också alltid att vara bättre anpassade till branschspecifika förhållanden än minimilöner som måste ta hänsyn till hela arbetsmarknaden.
Facken och Svenskt Näringsliv förhandlar nu om en lösning. Förhoppningsvis kan parterna enas om en modell för hur löner och arbetsrätt ska hanteras av företag och arbetstagare som är här tillfälligt. Ju förr desto bättre. Problemen kommer annars att förvärras i takt med att allt fler utländska företag etablerar sig här.