Å ena sidan anses mänskliga rättigheter vara universella, å andra sidan är det alltiden och samma grupp som utpekas när man pratar om heder.
Visst är kulturrelativismen problematisk. Ingen människa kan fråntas sina individuella rättigheter, oavsett kultur. Att tänka kollektivistiskt är dock lika problematiskt när syftet är att försvara individen.
Ullenhag skriver att han inte förstår kritiken mot polisens informationsfilm Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck. Filmens syfte är att belysa många unga människors, särskilt flickors, situation. Ambitionen kan tyckas lovvärd, men det blir fel när skolor uppmuntras hålla utkik efter ”särskilda klädkoder” för att upptäcka hedersvåld, eller när hedersvåldet beskrivs som ett ”särskilt fenomen”.
För hedersvåld är inte ett ”särskilt fenomen” som endast förekommer bland en specifik grupp. Visst finns det män från Mellanöstern som utövar kvinnoförtryck, och det ska inte förnekas. Men det finns också män (och kvinnor) från Stockholm, Skåne och faktiskt över hela världen som inte respekterar kvinnor, hbtq-personer och andra. Skillnaden är att de sistnämnda aldrig blir dömda för att de tillhör ett ”förtryckande kollektiv”, utan ses som enskilda rötägg.
För fyra år sedan blev en 14-årig flicka våldtagen i tätorten Bjästa. Ett inslag i Uppdrag granskning visade hur hela byn, inklusive skolan och kyrkan, ställde sig på förövarens sida och anklagade brottsoffret. Denna makabra händelse är inte väsensskild det hedersförtryck som Ullenhag talar om.
En ung kvinna som tvingas gifta sig mot sin vilja ska givetvis få samhällets stöd, oavsett kulturell bakgrund. Men man ska passa sig från att reproducera fördomar. Felaktiga föreställningar om grupper ger främlingsfientliga rörelser vatten på sin kvarn. Det handlar i stället om att tala om unga flickors situation utan att – explicit eller implicit – döma en hel kultur eller religion.