I dag kan ingen ens tänka sig ett krig inom EU. Välståndet är med internationella mått högt, och särskilt fort stiger det i de gamla östländerna. Diktaturer kan inte bli medlemmar. Och utomstående europeiska länder vill inget hellre än att komma in.
Men folken i EU, och särskilt i de gamla 15 medlemsländerna, är grinigare än någonsin. Man klagar på EU i den mån man inte helt struntar i unionen. Två viktiga medlemsländer, som var med och bildade Kol- och stålunionen och senare EG, har i folkomröstningar sagt nej till en ny författning för EU. För närvarande råder vad som kallas tankepaus.
Med tanke på opinionen bland väljarna kan denna tankepaus bli hur lång som helst. Tysklands populära kansler, Angela Merkel, har visserligen sagt att förslaget till ny författning måste upp till diskussion i EU under det tyska ordförandeskapet i början av nästa år. Femton medlemsländer har faktiskt sagt ja till förslaget, dock bara två i en folkomröstning, Spanien och Luxemburg. Man kan konstatera att många ledande politiker är betydligt mer intresserade av en författning för EU än vad deras väljare är.
Och Sverige? Tyst, väldigt tyst. Vi har en valrörelse på gång, och säg den politiker som vågar ta upp EU-frågan! Socialdemokratin och alla borgerliga partier är splittrade. Det är farligt att prata EU. Också på EU-nivå har den svenska rösten tystnat. Det enda uppmärksammade utspel den svenska regeringen gjort på senare tid är att ge visum till en minister från Hamas, en omdiskuterad åtgärd eftersom både EU och den svenska regeringen betecknar Hamas som en terrororganisation.
Vilken väg kommer EU att ta? Statsminister Göran Persson har gjort alldeles klart att han tycker att det räcker bra med att medlemsländernas statsministrar träffas och bestämmer. Andra pekar på problemen med EU:s otroligt komplicerade beslutsgång och övertunga administration, som kan resultera i handlingsförlamning.
Det stora problemet är hur man utkräver ansvar. Vem ska man klaga på om ett EU-beslut blir fel? Ge parlamentet beslutanderätt så kan man rösta bort dem som röstade fel, säger några. Men med ett beslutande parlament blir EU en stat, ett Europas förenta stater. Många skulle önska det, men betydligt fler vill inte alls se en sådan utveckling.
Men å andra sidan, behåller man dagens oklara ansvarsfördelning går det inte att ställa någon till svars. Om besluten tas på hemliga toppmöten vet man inte ens hur ens egen statsminister egentligen röstade.
Och om han röstade mot beslutet men blev överkörd av de andra är det ju inte hans fel. Förklaringen till detta olösliga problem är att EU är en skvader, unionen är både överstatlig och mellanstatlig. EU är varken som USA eller som OSSE (den europeiska säkerhetsorganisationen). Och det är så som de flesta vill ha det. Förslaget till ny författning skulle inte ha ändrat på detta. Det nya innebär snarare förenklingar och effektivisering än utvidgad makt för unionen. Men det tycks vara svårt att förklara för väljarna.
Så det mesta talar för att EU utvecklas med små steg. Någon ny författning blir det sannolikt inte. Samarbetet kommer att koncentreras till tydligt gränsöverskridande frågor som miljö, ekonomi, rättigheter, polissamarbete och kanske skatter. Terrorism och politisk extremism kan möjligen sätta fart på samarbetet när också väljarna upptäcker hur beroende vi är av varandra.
Men det är ministerrådet och framför allt toppmötena som är avgörande. Och det ger EU som organisation mindre makt. På toppmötena är det ju så att den som vill minst alltid bestämmer.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist