I huvuddragen påminner det tänkandet om en marxistisk världsbild där över- och underordning grundas i intressen som är djupt antagonistiska och egentligen inte kan förändras utan en total samhällsomvandling, med andra ord revolution. Ett sådant synsätt kan förefalla, och är, deterministiskt och leder om det tas på allvar till den ovilja att omfatta "reformistisk" omvandling som delvis demonstrerades i programmet.
Men andra, mer aktörsorienterade och därmed optimistiska teorier, existerar också i den svenska och internationella feministiskt inriktade forskningen och kring dessa olika teorier, deras hållbarhet, giltighet och relevans, pågår en ständig vetenskaplig diskussion.
Könskriget inledde emellertid en spiral av anklagelser som vi ännu inte sett slutet på. Häxjakter är obehagliga eftersom lusten att förenkla då firar sällsynta triumfer. Så också denna gång. Eva Lundgren är forskare. Hon är i sin fulla rätt att försöka nå ut med det hon på basis av sin forskning anser vara det rätta. Till syvende och sist är det inte hon, utan regeringen, som har valt att ge detta teoretiska synsätt politisk sanktion.
Därför är det ytterst märkliga i denna härva att få, om ens någon, valt att på allvar ifrågasätta nuvarande regerings — och den tidigare jämställdhetsministern Margareta Winbergs — ställningstaganden för att en viss, nota bene deterministisk, teoretisk förståelse av samhället ska vara vägledande.
På liknande sätt agerade regeringen, under dåvarande integrationsminister Mona Sahlins ledning, för att sanktionera teorin om strukturell diskriminering som det som ska prägla svensk integrationspolitik.
Som ett resultat av påtryckningar och lobbyism från bland annat de forskare som senare "fick" en egen utredning, bland annat Masoud Kamali och Paulina de los Reyes, sparkades den tidigare tillsatta utredaren Anders Westholm, som inte delade detta teoretiska synsätt.
I stället blev en radikal strukturteori om hur det (svenska) samhället genom sin blotta existens alltid diskriminerar offentligt sanktionerad. Inom jämställdhetsområdet liksom inom integrationspolitiken har alltså den reformistiska socialdemokratin tagit ställning för att reformpolitik är ett otillräckligt, kanske till och med förkastligt, redskap för förändring. Logiskt sett förespråkar teorin om könsmaktsordningen en total samhällsomvandling, vilket borde vålla stor vånda inom regeringen. Men tystnaden är kompakt.
Det djupt problematiska som jag ser det ligger därför i hur det politiska ansvaret har hanterats i dessa betydelsefulla fall. Verkligheten är komplex och ofta svårförstådd. De tolkningar, slutsatser och resultat som forskare producerar är ibland motsägelsefulla. För de politiskt verksamma kan detta vara en svår insikt att förlika sig med, satta som de är att bygga ett gott samhälle mitt i denna komplexitet och i avsaknad av hundraprocentigt säker kunskap. Därför krävs omdöme, eftertanke och förståelse för kunskapsbildningens villkor från politikers sida.
För inom forskningsvärlden, precis som på många andra områden, förekommer moden — och modeväxlingar. En viss teori, metod eller ett visst empiriskt fokus kan bli trend inom ett fält, med starka förespråkare som följd. Inom forskningen
finns, i likhet med andra områden där stark initiativkraft krävs, entreprenörer. Skickliga på att bygga allianser och få genomslag för sitt eget synsätt, ibland dock genom mindre tilltalande metoder som att direkt eller indirekt anklaga dem som inte delar detta för att vara reaktionärer eller rasister.
Är det den typen av rädsla som drivit ministrar som Winberg eller Sahlin? Eller uppfattas den revolutionära radikaliteten som litet "häftig"och "chic" inom regeringskretsen? Svaret vet jag inte, men frågorna bör riktas till dem det vederbör och inte som nu enbart till professor Eva Lundgren.
Li Bennich Björkman
Docent i statskunskap och fristående kolumnist i UNT
Docent i statskunskap och fristående kolumnist i UNT