till EU:s nya författning. Då avgörs EU:s framtid.
Alla opinionsundersökningar de senaste månaderna pekar mot att Frankrike röstar nej. Och det finns inget klart svar på frågan vad som händer då. Frankrike är ett av EU:s största länder och har ända sedan EU grundades varit tongivande. Om fransmännen röstar nej går det inte att börja förhandla om undantag eller ge landet bakläxa och tvinga det att rösta om igen som man gjorde med Danmark och Irland när de vid ett tidigare tillfälle röstade nej.
Strax efter Frankrike röstar Holland, ett annat av EU:s grundarländer. Även där tyder opinionsundersökningarna på nej. I så fall talar det mesta för att hela förslaget hamnar i papperskorgen och att det inte blir fler folkomröstningar. Som Englands premiärminister Tony Blair sade häromdagen: Om det inte finns någon EU-konstitution kan man ju inte rösta om ingenting.
Det blir England som tar över ordförandeskapet i EU den 1 juli efter de dramatiska omröstningarna i Frankrike och Holland. En teoretisk möjlighet är ju, som den brittiska tidskriften Economist påpekar i sitt senaste nummer, att man i stället beslutar om de viktigaste punkterna i förslaget vid EU:s toppmöten. Det skulle då exempelvis kunna gälla röstreglerna och borttagandet av nationella veton på några områden. Men som Economist skriver, ett sådant alternativ stämmer inte med den politiska stämning som skulle bli följden av ett nej.
I alla de femton gamla EU-länderna tycks befolkningen ha tröttnat på EU. Det är bekvämt för politikerna att skylla inrikespolitiska problem på EU. Ledande politiker argumenterar inte för EU:s fördelar utan accepterar myten att landets hemmagjorda problem hänger ihop med medlemskapet i EU. Så tycks särskilt vara fallet i Frankrike.
Risken är stor att Frankrike efter ett nej i folkomröstningen blir en av EU:s stora bromsklossar som grinigt säger nej till det mesta. Ett nej i folkomröstningen skulle försvaga president Jacques Chiracs prestige. Och inte kan han få någon hjälp av sin gamle kompanjon Gerhard Schröder i Tyskland, som också kämpar med stora politiska problem. Kanske gör de till och med allvar av sitt hot att skapa en egen union av de gamla sex grundarländerna och eventuellt ytterligare några få länder, en europeisk kärna.
EU har alltid utvecklats genom att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Det finns de som tror att ett franskt nej inte är så farligt och att det går att reparera på det vanliga krångliga EU-sättet. Men det förutsätter en politisk vilja. Och ingenstans bland de femton gamla medlemsländerna kan man spåra en sådan vilja. Det är farligt. EU brukar liknas vid en cykel. Om den inte har fart framåt trillar den omkull.
Entusiasmen för EU, i den mån den alls finns numera, skapas i de nya östeuropeiska medlemsländerna. Men de klarar sig inte på egen hand utan de gamla, nettobetalande medlemsländerna. Ointresset och nonchalansen hos de gamla 15 kan få otäcka konsekvenser. Om medlemsländerna uppfattar att man kan strunta i EU:s regler, eftersom den nya konstitutionen i alla fall röstats bort, kan ekonomin påverkas. Redan har ungefär hälften av EU:s medlemsländer större underskott i sina statliga budgetar än vad pakten tillåter. I längden kan det försvaga euron och höja räntorna.
I samma anda diskuteras nu fri rörlighet för tjänster, en av EU:s fyra hörnpelare. I många länder, inte minst i Frankrike och Sverige, uppfattas tjänstehandel numera som ett hot, och något tjänstedirektiv kommer inte att beslutas i EU på många år.
Det största hotet mot EU:s framtid ligger kanske ändå inte i ett troligt franskt nej till förslaget om författning utan på den uttalade bristen på engagemang för EU. I stället för europeiska ledare som Robert Schumann, Helmut Kohl och Jacques Delors domineras diskussionerna i EU numera av egoistisk nationalism. Unionen styrs enligt mottot: Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.
Resultatet blir därefter.
Gunvor Hildén