lappa ihop sina liv utan risk för att deras plågoandar ska upptäcka dem. Många kvinnojourer drivs av ideella föreningar eller privata initiativ. Så bör det vara, eftersom myndigheter måste arbeta med en helt annan öppenhet.
Men tydligen är det så att detta nödvändiga hemlighetsmakeri bland kvinnojourerna ibland har lett till fundamentalism och konspirationstänkande av betänkligt slag. I söndags visade Sveriges Television en dokumentär som tydde på förfärande avarter.
Caroline, 16 år, hade sökt kontakt med en kvinnojour. Där erbjöds hon en lägervistelse som ledde till något som måste betecknas som kidnappning. Tre kvinnor från kvinnojouren förde bort Caroline och en annan flicka till Norge. Flickorna fick inte tala med någon utomstående och låstes in. Motivet var att de var "hotade", oklart av vem.
Varken polis eller läkare kontaktades trots att den andra flickan flera gånger försökte begå självmord. Caroline skrev i sin dagbok att hon ville dö. De bodde korta tider på olika norska kvinnojourer. Till slut ingrep en av norskorna, lyckades ensam få hand om Caroline och körde henne resolut till Sverige.
I dokumentären intervjuades Ireen von Wachenfeldt, ordförande i ROKS, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. För reportern, Evin Rubar, angav hon som förklaring till bortförandet att det finns nätverk av män som bland annat sysslar med att döda småbarn och sedan använda dem i satanistiska offerriter. Nätverket omfattade många män och nådde ända in i den svenska maktapparaten.
På frågan varför polisen trots anmälningar aldrig hittat några som helst bevis för detta antydde Ireen von Wachenfeldt att också polisen var infiltrerad av nätverket.
I dessa nätverk hände det också att männen våldtog unga flickor. När de blev med barn tog man ut fostren ur magen på dem för att använda till offerriter, trodde ROKS-ordföranden också.
För mig gick tankarna omedelbart till medeltida anklagelser mot judarna. De sades döda småbarn och äta upp dem under våldsamma offerriter. Rykten om dessa påstådda offermåltider nådde vid spridning under medeltiden och de finns avbildade på många tavlor. Några bevis fanns aldrig.
Säkert är det så att den som arbetar med misshandlade kvinnor får höra så många hemska historier om våldsamma män att det är lätt att tro att manligt våld är ett vanligt beteende. Säkert är det också vanligare än man helst skulle vilja tro. Men att därifrån dra slutsatsen att alla män är våldsbenägna och att de allra flesta misshandlar kvinnor, så som Ireen Wachenfeldt uttalade sig i intervjun, är uppenbart groteskt.
Tillbaka till Caroline som stillsamt och allvarligt i intervjun ofta återkom till en upplevelse av att hennes kidnappare aldrig tog henne på allvar. De brydde sig aldrig om vad hon ville eller tyckte.
Att så är fallet inom flera kvinnojourer — inte alla — bekräftades av två kritiska forskare, som också intervjuades i programmet. De utsatta kvinnorna får veta vad de ska tycka, man frågar inte efter deras åsikter och upplevelser. Med tanke på vad kvinnorna varit med om är de särskilt sköra och därmed lätta att påverka.
Många kan vittna om att somliga kvinnor, som under en längre tid utsatts för misshandel och kanske hållits inlåsta av våldsamma män, till slut själva tycker att de förtjänar misshandeln och övertar mannens sjuka idéer.
Men när de slutligen sliter sig ur sin fångenskap och uppsöker en kvinnojour är det sista de behöver en auktoritet som talar om för dem vad de ska tycka om män. Dessa kvinnor behöver bättre självförtroende för att återfå tron på mänskligheten.
Om TV-programmets bild av somliga kvinnojourer och ROKS ledning är sann eller delvis sann, kan man undra om det inte vore dags för socialstyrelsen att ta reda på vad kvinnojourerna egentligen håller på med, åtminstone de som får offentliga bidrag. Misshandlade kvinnor behöver trygghet, inte hysteriska manshatare.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist