Inte mindre än 60 procent anser att klyftorna måste minska. Men på senare tid har inkomstklyftorna i stället ökat. I USA är inkomstklyftorna stora, större än i Europa. Men i USA är det bara 30 procent som vill minska dem.
Svenskar kan acceptera rikedom om den kommer från spel, popmusik eller idrott men inte om den kommer från en hög lön, bonusar, aktier eller arv. För en utomstående kan skillnaden vara svår att förstå.
Men hur stora är egentligen skillnaderna i levnadsnivå? Om man ser på hur mycket pengar folk har att spendera måste man ju först ta bort skatteeffekterna. Ingenstans i världen är lågavlönade så hårt beskattade som här. Detta bidrar till att öka klyftorna.
Å andra sidan försvinner en hel del av skillnaderna i lön genom den progressiva beskattningen av högre inkomster. Man kan också studera hur mycket som finns kvar sedan nödvändiga utgifter dragits av, t ex för bostad, mat, telefon etc.
Alla vet att lönerna är högre i Stockholm och Uppsala än i Kiruna. Men statistik från Föreningssparbanken visar att när de nödvändiga utgifterna dragits av har den genomsnittliga Uppsalafamiljen med barn och villa bara 1 540 kronor per månad kvar till den där lilla extra guldkanten, medan Kirunafamiljen har 9 350 kronor, alltså avsevärt mer.
En viktig förklaring är boendekostnaderna. Ändå vill regeringen sänka skatten i vissa Norrlandskommuner, exempelvis i Kiruna. Det är varken rättvist eller ens politiskt smart.
Löner ska naturligtvis vara så höga som möjligt. Vi ska inte ha några låglönejobb, anser regeringen och LO. I globaliseringens namn ska alla vara högutbildade och ha kvalificerade och specialiserade jobb med höga löner, annars klarar vi inte konkurrensen, heter det.
Och det ligger mycket i det. Men det finns ju faktiskt jobb som inte är kvalificerade men som ändå måste göras. Och det finns människor som inte omedelbart kan eller vill ta kvalificerade jobb. Och det finns människor som har en akademisk utbildning och stora lån men som ändå inte kommer in på arbetsmarknaden.
Alla vet numera att det är alltför få i vårt land som jobbar. Alltför många är sjukskrivna eller arbetslösa, även om antalet ser ut att minska.
En halv miljon är förtidspensionerade. Många av dem skulle säkert kunna jobba om det fanns enklare jobb. Men eftersom låglönejobben i Sverige inte får finnas är det många ungdomar utan arbetserfarenhet och många invandrare som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Det finns helt enkelt inte många arbetsgivare som är beredda att betala en hög lön till en person som inte alls talar svenska eller som bara gått ut grundskolan och inte har någon erfarenhet från arbetslivet.
Hur ser då LO på detta problem? Nej, LO ser inte problemet. Dessa personer är av naturliga skäl inte med i facket. De står utanför samhället, de lever på socialbidrag eftersom de inte har någon a-kassa och inte kan sjukskriva sig från något jobb. Eller så jobbar de svart. På den svarta marknaden finns en hel del av de låglönejobb som Sverige behöver få gjorda och som borde vara vita.
Regeringen vill satsa på plusjobb, betalda av den offentliga sektorn. Men det bästa sättet att minska inkomstklyftorna är förstås att så många som möjligt av dessa människor kommer in på den vanliga arbetsmarknaden, även om det skulle ske till priset av låga löner. Också en låg lön skulle höja deras livskvalitet. På så sätt skulle inkomstklyftorna faktiskt minska i samhället.
Många av dem som nu lever på bidrag skulle då få känna tillfredsställelsen att gå till ett jobb, betala skatt och leva på en egen inkomst, om än låg. Säkert skulle de allra flesta sedan fortsätta på andra och bättre betalda jobb, när de en gång fått in en fot på arbetsmarknaden. Men det förutsätter alltså att regeringen och LO ändrar åsikt. Också låglönejobb behövs.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist