Förvisso löser man inte alla problem med fler poliser. Men nu är det ju så att dessa speciella områden kännetecknas av hög brottslighet. Det är så illa på sina håll att försäkringsbolagen inte försäkrar företag där eftersom riskerna är för stora. Det betyder att företagaren står där utan hjälp när någon har bränt hans affär eller slagit sönder fönstren. Ska staten och kommunen strunta i hans problem? Ska skötsamma ungdomar i området stanna hemma om kvällarna eftersom de annars riskerar att bli nedslagna?
Nej, invånarna i dessa områden har samma rätt till trygghet som andra. De har rätt till sin egendom, dvs att slippa få den förstörd. Och om något ändå skulle hända måste de kunna ta en försäkring som ger en rimlig ersättning.
Ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund, Nalin Pekgul, som bott i ett sådant område en stor del av sitt liv, har nu bestämt sig för att flytta. Det enda som skulle kunna få henne att stanna kvar vore fler poliser i området, säger hon, som väl svårligen kan anklagas för främlingsfientlighet. Men regeringen lyssnar inte till Nalin Pekgul.
Poliserna har i stället blivit färre i dessa områden. De koncentreras till några få stora stationer. Det är säkert rationellt rent administrativt, men nu är ju polisarbete inte riktigt som andra jobb. För att minska våldet och otryggheten i problemområdena krävs ingående kunskap om just det området. Det får man om man jobbar just där och helst uppfattas som en person som många har förtroende för, gärna någon med samma etniska bakgrund. Ett sådant jobb kan inte innehas av en mängd olika personer som kör förbi området i bil någon gång i veckan eller så.
Varför är många ungdomar i problemområdena våldsamma? På senare tid har somliga utomstående fått för sig att det beror på islamism. Men det finns inte mycket som talar för det. De ungdomar som brände bilar och fastigheter i de franska förorterna drevs uppenbarligen inte av någon religion utan av protest mot samhället.
I en kolumn i Svenska Dagbladet i går beskrev Lars Berge mötet med en bekant under våldsamheterna i Göteborg 2001. Det var en före detta plugghäst, son till en läkare, som hade deltagit i stenkastningen mot polisen. Den maskerade kamratens ögon lyste av förtjusning över att ha varit med om något så fantastiskt. Massvåldet finns hos oss alla, konstaterade Lars Berge dystert. Tyvärr har han nog rätt. Våldet finns i alla samhällsklasser. Tillsammans med andra gör man saker som man aldrig skulle ha gjort ensam.
Men vems fel är det omfattande våldet i problemområdena? Samhällets, det samhälle som vägrar att släppa in dem som talar svenska med accent, som har en annan hudfärg och konstiga namn? Ja visst. Bristen på jobb, bristen på kontakter, isolering? Ja visst. Svenskars främlingsfientlighet? Det också. Skillnaden mellan hur lätt det är att få tag i pengar om man ingår i ett kriminellt gäng jämfört med hur svårt det är att tjäna pengar på ett lagligt sätt? Självklart. Det finns mycket samhället kan göra.
Men den unga människa som står där med ett vapen, en sten eller en tändsticka i handen har ett val. Han kan välja att skjuta, sticka, kasta eller tända på. Men han kan också låta bli. I sista hand är ansvaret alltid personligt.
Det finns inget automatiskt samband mellan att växa upp i ett problemområde och att ta till våld. Det visar alla de andra, de som haft en sådan uppväxt och som ändå avstått från en kriminell karriär, som gjort klassresan eller i alla fall skaffat sig ett fast jobb, som byggt upp egna företag och med stolthet kan visa vad de uppnått.
Den som vill ha konkreta fall behöver inte leta länge. Se till exempel Maria Masoomis artikel på ledarsidan i gårdagens UNT.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist