Men vad som talar för att något faktiskt hänt är det missnöje som uppenbarligen gror inom socialdemokratin. Om partiet förlorar valet beror det säkert i första hand på regeringens misstag och missnöje bland partiets väljare snarare än på en lyckad kampanj från den borgerliga alliansen.
Det finns ett internt missnöje med Göran Perssons ledarstil. Han leder genom att reta och skrämma. Typiskt var hans utspel förra våren då han högt och ljudligt talade om att "toppa laget", alltså regeringen. Sådant resulterar inte i långsiktig aktivitet eller djärva utspel. Alla ministrar började naturligtvis genast fundera på om de skulle få sparken inom kort. I ett halvår höll statsministern dem på halstret. Undra på att aktiviteten nästan gick i stå.
Statsministern drar sig inte för att kritisera och ta avstånd från sina ministrar och and-ra ledande i partiet. Så snoppade han rätt rejält av sin finansministers tal om 40-talisterna som ett köttberg. Ingen går säker. Sådant skapar dålig stämning, i synnerhet som han samlat all makt hos sig själv samtidigt som han gärna skyller på andra när det går dåligt.
Men ett parti består naturligtvis inte bara av partiledaren, även om han i detta fall är en synnerligen dominerande person. Partiledningen kritiseras nu både från väns-ter och från vad man med ett lån från väns-terpartiet skulle kunna kalla förnyarna.
Göran Persson har främst tagit intryck av vänsterkritiken. Därav det obegripliga förslaget om förbud mot privatägda sjukhus som ger ägarna vinst. Därav också beslutet att utse EU-motståndaren Marita Ulvskog till den viktiga posten som partisekreterare.
Det är också vänsterkritikerna som ska uppmuntras med talet om skattehöjningar, inte minst Marita Ulvskogs utspel om progressiv kommunalskatt, alltså dubbel progressivitet. Tala om marginaleffekter! Det är också vänsterkritiken som ska dämpas genom att den svenska regeringen numera ald-rig kan nämna EU utan att kritisera unionen. Någon EU-politik värd namnet finns inte.
Förnyarnas kritik har däremot inte haft effekt, såvitt man nu kan se. Den går framför allt ut på att partiet är statiskt och konservativt, att man utgår från en föråldrad bild av samhället.
Enligt dessa kritiker indelar partiet fortfarande väljarna i kollektiv och socialgrupper. Det stämmer inte med väljarnas uppfattning om sig själva som individer.
I politiken gäller det alltid att utmåla sig som "underdog", vilket både socialdemokraterna och — något oväntat — moderaterna gör. Men ett parti som suttit vid makten i 63 av 72 år kan inte gärna skylla ifrån sig när det gäller samhällsutvecklingen. Både den positiva och den negativa sidan måste partiet ta ansvar för. Marita Ulvskogs försök att förklara sitt partis dåliga opinionssiffror med attacker från massmedierna är bara löjligt.
Kritikerna menar att partiet hämtar sina ideal från det förflutna. Man tittar i backspegeln i stället för framåt. Ett tydligt exempel från ett av Göran Perssons uppmärksammade tal är när han talar om läget när ekonomin går bra.
Då finns det pengar "till lillgrabbens cykel" och mammas kappa. Fast lillgrabben önskar sig nog snarare en mobil eller en dvd och mamma köper sin kappa för egna pengar.
Eftersom vad far gör alltid är rätt hämtar hela partiet numera sina ideal från 50-talet. Då fanns inget EU, då fanns inga felaktiga sjukskrivningar, då var Sverige så gott som rikast i världen, då fanns ingen arbetslöshet. Med den verklighetsbilden är det inte konstigt att regeringen uppfattas som passiv, att politiken misslyckas och problemen inte åtgärdas. För att kunna åstadkomma något måste man faktiskt se dagens problem, inte gårdagens.
Det är inte bara Göran Persson som tycks ha tappat stinget.
Gunvor Hildén
fristående kolumnist
fristående kolumnist