ska inte fattas. Men bara det faktum att 280 borgerliga politiker träffas för att diskutera de sex gemensamma arbetsgruppernas rapporter är ett utmärkt initiativ. Från och med det första mötet hemma hos centerledaren Maud Olofsson har alliansen gjort det mesta rätt från pr-synpunkt.
Effekten av dessa framgångsrika reklamjippon är att oppositionen framstår som något mer enig än man faktiskt är, medan vänsterkartellen mellan regeringen och dess stödpartier i mediernas bilder kännetecknas av ständiga motsättningar. Kartellen kan ju inte ens ge ett gemensamt besked om vilken regering det blir vid en vänstermajoritet efter valet.
Men att alliansen har ett försteg i kampen om lyckade pr-kupper betyder långt ifrån att valet är vunnet. Regeringen har ett väldigt försteg tack vare den framgångsrika ekonomiska utvecklingen. Att det inte i första hand beror på den förda politiken spelar ingen roll.
I länder där ekonomin är god brukar regeringen få sitta kvar. Och socialdemokraternas samverkan med LO är naturligtvis en enorm styrka, både ekonomiskt, personalmässigt och pr-mässigt. Något motsvarande finns ju inte på den borgerliga sidan. Men långsiktigt är utsikterna för den svenska ekonomin kanske inte riktigt så ljusa, och problemen med arbetslösheten är kvar. Socialdemokraterna verkar svarslösa när jobben kommer på tal.
De borgerliga partierna har hittills varit överraskande framgångsrika i sitt politiska samarbete. De fyra partiledarna tycks uppriktigt gilla varandra. I TV4:s partiledaromgång på söndagen lyckades de bra med att framstå som eniga och ändå ha kvar en viss egen profil. De sex arbetsgrupperna har gjort ett bra jobb med att förbereda förutsättningarna för en eventuell borgerlig regering.
Det betyder ju inte att problem saknas. En av de stora frågorna är energipolitiken. I opposition kommer socialdemokraterna säkerligen av taktiska skäl att aktualisera frågan om fortsatt avveckling av kärnkraften. Centerpartiet är då bundet av en överenskommelse med socialdemokraterna. Det är givetvis en omöjlig situation. Den frågan måste lösas innan regeringen tillträder.
Familjepolitiken är ett annat bekymmer. Kristdemokraterna vill stöda hemmafruar. Redan nu finns den så kallade Nackamodellen, där en familj får kommunalt stöd för att ta hand om sina egna barn. Kd och möjligen också moderaterna visar sympati för den lösningen.
Att utöver barnbidraget betala folk för att ta hand om sina egna barn i hemmet är orimligt. I likhet med friåret innebär det att samhället betalar människor för att inte yrkesarbeta.
Ett problem är ersättningarna i socialförsäkringarna. Det är här socialdemokraterna skjuter in sig som hårdast mot alliansen. Det finns fog för kritiken att de stora förändringar som globaliseringen för med sig förutsätter att A-kassan ger trygghet. Avtrappning efter exempelvis två år är en bättre utväg än att sänka ersättningsnivån från början.
Och så är det frågorna som alliansen inte vågar prata om. Det gäller två av de kanske allra viktigaste problemen i vårt samhälle: integrationspolitiken och arbetsrätten. De hänger delvis ihop på så sätt att arbetsrätten i vårt land på vissa punkter direkt hindrar personer med invandrarbakgrund att få jobb. Men här är tystnaden total, inte minst av rädsla för LO, som har hög stridsberedskap. Folkpartiet försöker ibland fundera högt om integrationspolitik, mycket riktigt med resultat att partiet — helt missriktat — utpekas som främlingsfientligt.
Ett annat problem är förstås risken för att något parti närmare valet inte ser ut att klara 4-procentsgränsen för att komma in i riksdagen. Då ökar riskerna för att samarbetet spricker på några punkter.
Så nog finns det åtskilligt för alliansens partier att fortsätta att jobba med.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist