backade till slut inför risken att landet drabbas av omfattande strejker och ungdomsvåld. I stället ska företagen få bidrag från staten om de anställer ungdomar.
Bland de förtjusta kommentarerna återfinns något överraskande utbildningsminister Leif Pagrotsky, som med anledning av den franska regeringens reträtt uppmanar centerledaren Maud Olofsson att ta tillbaka sitt förslag, som liknar det franska.
Vårt land har faktiskt procentuellt lika många arbetslösa ungdomar som Frankrike, i någon mån beroende på hur man räknar. I valrörelsen 2002 lovade statsminister Göran Persson att antalet arbetslösa ungdomar skulle halveras. I stället har antalet ökat med runt 30 procent. Socialdemokratin och LO, som ju i alla tider utropat sig själva som garanten för full sysselsättning, har grundligt misslyckats.
Det var därför närmast pinsamt att höra arbetslivsminister Hans Karlsson i SVT:s Agenda på söndagskvällen. Han skulle avskaffa ungdomsarbetslösheten med samma metoder som hittills, alltså Amsjobb och utbildning. Varför det skulle fungera bättre nu än hittills kunde han inte svara på. Han trodde att jobben skulle komma nu.
Han kan inte tänka sig att ändra ett kommatecken i den svenska arbetsrätten. Principen att slå vakt om dem som har jobb tar helt över nackdelarna med att stänga ute andra. Svensk arbetsrätt bygger i grunden på en uppdelning mellan ute och inne. Det är de som är inne som behöver skydd, dem som är ute struntar man i.
Man kan konstatera att de länder som har den lägsta arbetslösheten bland ungdomar, t ex Danmark och Irland, inte har lika strama skyddslagar som de länder som har hög arbetslöshet bland ungdomar som Sverige och Frankrike. Danmark har så kallad flexicurity, en princip som innebär svagare skydd mot avskedande men hög a-kassa, ett system som ungdomarna själva tycks gilla.
Centerledaren Maud Olofsson har föreslagit ett system liknande det franska. Felet med det är att man skiljer ut ungdomar från övriga. Det är naturligtvis fel. Hur ska man förklara skillnaden i tryggheten i jobbet mellan en 26-åring och en 27-åring? Lösningen på problemet bör i stället utformas med det danska systemet som förebild.
Det är viktigt att ungdomar och andra i "utegruppen" inte går arbetslösa länge.
I en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter går de borgerliga ungdomsförbunden emot lagen om anställningsskydd. "För den som inte har ett jobb framstår trygghetslagarna som ett hinder. De flesta skulle hellre ha ett jobb med mindre
anställningstrygghet än att gå arbetslösa", skriver de fyra ordförandena. Och så är det naturligtvis.
Problemet med uppdelningen i dem som är inne och dem som är ute gäller inte bara ungdomar utan också personer med utländsk bakgrund. En arbetsgivare, som har många att välja på när han ska anställa, tar helst en som liknar honom själv, alltså en person med erfarenhet från liknande jobb, en man med svensk bakgrund och liknande värderingar. För att våga satsa på någon annan vill han vara säker på att han kan bli av med vederbörande om samarbetet inte skulle funka. Det är därför dessa lagar måste mjukas upp.
Ett annat problem för dessa "utegrupper" är de höga svenska ingångslönerna. Eftersom lönen är så jämförelsevis hög också för ungdomars och invandrares allra första jobb är det en massa jobb som aldrig blir gjorda. Lägre ingångslöner skulle sannolikt skapa en hel del enkla jobb som passar just ungdomar utan gymnasieutbildning och invandrare med bristande språkkunskaper. Men här säger LO absolut nej.
Arbetsrätten är den hetaste potatisen i valrörelsen. Det är synd att centerledaren Maud Olofsson, den enda som vågat ta i den, hamnat fel med sin 26-årsgräns.
Det är bara att hoppas att alliansen till sist ändå inser att det behövs en rejäl reform.