Och ute är ungdomar, invandrare och sjuka, alltså de som inte har fast jobb. Samhällets välfärdssystem är inriktade på dem som har fast anställning. För de andra blåser det kallt.
Man kan börja med bostäderna. För de unga i större städer gäller det att ha rika föräldrar, annars är det omöjligt att hitta en bostad något så när centralt. Invandrare klämmer ihop sig alldeles för många hos släktingar i lägenheter i städernas utkanter.
De billiga bostäderna finns helt enkelt inte längre. En allt större del av allas inkomster går till att betala boendet.
Arbetslösheten är betydligt större bland ungdomar och invandrare än bland äldre. En hel del arbetslöshet döljs av studier, dvs unga och invandrare som studerar fast de i själva verket helst skulle vilja jobba men inte kan hitta något jobb. Allt fler unga får socialbidrag.
Det finns flera förklaringar. I ett läge med relativt hög arbetslöshet har arbetsgivaren många att välja mellan och anställer förstås hellre erfaren arbetskraft. Med regeln sist-in-först-ut är det de unga och invandrarna som åker ut först när arbetsgivaren ska dra ned.
Folk vågar inte byta jobb av rädsla för att då riskera att åka ut först. Och med höga minimilöner tycker arbetsgivarna att de får mer för pengarna om de anställer erfaret folk.
"Problems to fire means problems to hire," som den amerikanske forskaren och Sverigebeundraren Peter H Lindert uttryckte det på ett seminarium för ett tag sedan. Eftersom det är svårt att avskeda folk tänker arbetsgivarna extra länge innan de anställer.
Den internationella organisationen OECD säger detsamma. I Danmark, där det är betydligt lättare att avskeda anställda än i Sverige, är arbetslösheten lägre än i vårt land trots omfattande trygghetssystem.
Den generation som nu är 50+ har fått en betydligt större förbättring av sin ekonomiska situation än ungdomsgenerationen. Den här utvecklingen är bekymmersam, inte bara för ungdomarna själva. De skarpa motsättningarna mellan
generationerna är skadliga för samhället som helhet och kan få politiska återverkningar.
Det kommer då att upplevas som ännu mer orättvist att den generation som fått så mycket till skänks, inte minst ekonomiskt, ska fortsätta att gynnas. Är det verkligen ett bra sämhälle där unga och arbetsföra måste be sina pensionerade föräldrar om pengar för att klara vardagen?
I en värld där konkurrensen på alla områden kommer att öka är rörlighet och anpassning nödvändiga. Det verkar inte som om regeringen har förstått att villkoren har förändrats sedan reglerna på arbetsrättens område först beslutades. Sverige riskerar att hamna på den ekonomiska efterkälken.
Det är en farlig utveckling. Någon form av billiga hyresbostäder måste finnas dit ungdomar och invandrare ska ha företräde. Arbetsrätten måste förändras så att rörlighet stimuleras. Så länge sist-in-först-ut gäller vågar folk inte byta jobb, även om
de vantrivs eller ser bättre möjligheter på andra håll.
Regeringens förslag om rätt till tjänstledighet för att prova på nya jobb är helt fel väg. Det leder ju bara till att arbetsgivarna blir ännu mer negativa till att anställa. Det borde vara lätt att anställa, lätt att få jobb och lätt att byta. Finns bara grundtryggheten i form av a-kassa borde systemen utformas så att de stimulerar till att byta jobb, att byta upp sig.
Erfarenheter utomlands visar att de allra flesta som har lågavlönade jobb inte stannar särskilt länge där. De flesta får nya jobb med högre lön ganska snart. Därför borde minimilönerna sänkas så att fler kan få jobb. Tyvärr pekar allt som regeringen och LO gör i motsatt riktning: minskad rörlighet, högre minimilöner och dyrare bostäder.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist