Och så är det förstås pengarna. LO står för en väsentlig del av kampanjmedlen, både direkt och indirekt.
Det började med Vaxholm, eller Lavalfallet som det numera heter. De lettiska arbetarna tvingades hem eftersom Laval bara hade ett lettiskt kollektivavtal och inte ville betala "genomsnittslön", ett villkor för att Byggnads ens skulle börja förhandla.
Detta betraktades både av LO och regeringen som en kamp för svenska kollektivavtal. Eftersom Laval så småningom fick ekonomisk hjälp av Svenskt Näringsliv att driva fallet i Arbetsdomstolen,
utmålades arbetsgivarna som motståndare till kollektivavtal trots att de gång på gång underströk att så inte alls var fallet.
EU kommer av allt att döma inte heller att ha något emot den svenska modellen med kollektivavtal. Någon kamp behövs alltså inte.
Så var det Ericssonchefen som råkade säga att det skulle vara "uppfriskande" med ett regeringsskifte. Det fick han naturligtvis inte säga, det var näst intill landsförräderi. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog såg genast en konspiration: Näringslivet avstod från att investera i Sverige för att ekonomin skulle bli så dålig att folk skulle rösta på de borgerliga partierna.
Naturligtvis tog ingen detta på allvar. Så hårdare tag måste till. Nu gick självaste statsministern ut och underströk att om nu näringslivet ville ha en annan regering så kunde regeringen i sin tur se till att det blev ändring i näringslivets ägande. Det gällde att eventuellt avskaffa uppdelningen i A- och B-aktier. Tala om hot!
Både finansminister Pär Nuder och näringsminister Thomas Östros klagade över att svenska storföretag delade ut sina vinster till rika aktieägare i stället för att investera i Sverige.
När kritikerna påpekade att de statliga företagen fått enorma vinster som de delade ut till ägaren staten, invände Pär Nuder harmset att det ju var en utdelning till hela svenska folket. Han hade inget att invända emot att statsägda Vattenfall använder sina enorma inkomster dels till att ge staten en rejäl hacka, dels till att investera i tysk brunkol.
Det senaste utspelet är en rapport om det borgerliga alternativet under det passande namnet Allians mot facket. Enligt rapporten innebär den borgerliga politiken "en försvagning av facket som resulterar i sänkta löner". Då blir det nämligen lättare "för högern att skära ned ytterligare i trygghetssystemen". Alliansen strävar efter att "riva det svenska folkhemmet". Det finns ingen gräns för alliansens onda avsikter: "Det är inte kollektivavtalen Reinfeldt är emot — det är din lön", heter det. Borgarna vill tydligen införa slavarbete!
Om det låter så här redan sju månader för valet, hur ska det då inte låta i september? Upp till kamp mot förtryckarna! Arbetare mot kapitalet! Alltså mot oppositionen och det näringsliv som ska skapa de jobb som behövs för att det ska finnas pengar till de trygghetssystem man vill bevara.
Är det här ens smart? För att vinna ett val måste socialdemokraterna hämta röster från mitten. Är det då så fiffigt att köra klasskampstemat? Vad säger tjänstemännen? Tycker vanliga jobbare att det är så här valkampen ska föras?
Att döma av uttalanden från ansvariga fackliga företrädare inser man även där att Sverige i globaliseringens tidevarv måste ta hänsyn till omvärlden. Det leder till exempel till att det inte är möjligt att bekämpa utflyttningen av jobb, men förutsättningen är att nya jobb skapas och det i sin tur förutsätter ett företagsvänligt klimat. Om trygghet är ett villkor för att de anställda ska acceptera förändringar, så är framgångsrika företag en förutsättning för social välfärd. Den debatten bör alliansen vinna.
Gunvor Hildén | fristående kolumnist