Just det, EU-entusiastiska. Var det med den politiken Junilistan vann sina framgångar i valet till EU-parlamentet? EFA består av en rad regionala partier, t ex från Wales och Katalonien, plus en lett som arbetade aktivt mot att Lettland skulle lämna Sovjetunionen. EFA har ett nära samarbete med De gröna och vill alltså ger mer makt åt EU. Motiveringen är att EU är bättre än deras egna regeringar.
Ordförande i EFA är Daniel Cohn-Bendit, en gammal revolutionär, som bland annat arbetar för legalisering av hasch. EFA stöder också starkt förslaget till ny konstitution för EU, det förslag som Junilistan säger absolut nej till.
Varför har då Junilistan lämnat sin gamla grupp? Den gruppen vill minska EU:s makt. Problemet är bara att där ingår partier som har nazistiska sympatisörer, där finns UK Independendence Party som vill ge kvinnor lägre lön och som är främlingsfientligt, där finns ett polskt parti som är emot aborter etc. Junilistan har ända sedan EU-valet kritiserats för sitt medlemskap i denna märkliga grupp. Nils Lundgren tycker också att sällskapet har blivit besvärande, och därför vill han alltså att hans parti ska hitta en ny grupp.
Men hur kan han då välja en grupp som är speciellt EU-entusiastisk? Jo, där finns frihet att rösta som man vill, det står uttryckligen i gruppens avtal att man ska rösta så som väljarna kräver. Junilistan behöver alltså inte bry sig om vad EFA står för, säger Nils Lundgren i en intervju i Dagens Nyheter. Han försvarar sitt val med att det svenska miljöpartiet, som vill att Sverige lämnar EU, är med i gruppen De Gröna, som vill stärka EU:s makt.
Att vara med i en grupp ger nämligen en viss makt. Det är nästan omöjligt att alls göra sig hörd om man inte är med i en grupp. De tre största grupperna dominerar helt parlamentet, alltså de konservativa/kristdemokratiska, socialdemokratiska och liberala grupperna. Resten existerar mer eller mindre på marginalen.
Nils Lundgren har nu sent omsider upptäckt, vad alla påpekade redan före partiets framgångsrika val till EU-parlamentet, nämligen att de frågor som Junilistan driver avgörs i den svenska riksdagen, inte i EU-parlamentet. Därför planerar nu Nils Lundgren att lämna EU-parlamentet för att med full kraft ägna sig åt valrörelsen fram till riksdagsvalet nästa år.
Eftersom han inte har något parti utan bara en mejllista, kan han ju göra som han vill. Han behöver inte stå till svars inför några väljare, han har ingen partikongress som kan bråka eller ställa krav. När nu ett par mer erfarna politiker lämnar Junilistan finns det ingen som kan klaga eller kräva förändringar. Vi har inte kommit så långt än i arbetet på att bilda ett parti, svarar Nils Lundgren.
Sanningen är ju att Junilistan inte är något parti utan mer liknar en lobbygrupp och att Nils Lundgren tycker att det är ganska bekvämt att inte behöva ta hänsyn till besvärliga väljare. Frågan är om svenska folket låter lura sig i tillräckligt hög grad för att denna märkliga konstruktion ska bli representerad i riksdagen.
På senare tid har Junilistan inte fått tillräckligt stort stöd i opinionsmätningarna för att komma in i riksdagen. Men det kan ju ändra sig. Om partiet ändå skulle komma in i riksdagen innebär ju dess brist på politik och partiorganisation ett allvarligt hot mot riksdagens arbete.
Det värsta alternativet vore att partiets röster skulle krävas för att en borgerlig regering skulle kunna bildas. Denna arma regering skulle utsättas för ständig politisk utpressning av Junilistan. Nils Lundgrens personliga nycker skulle avgöra regeringens politik. Under sådana omständigheter skulle ingen konsekvent politisk linje kunna föras. Låt oss slippa!
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist