Det är en position som inte går att försvara. Varför ska EU:s fattiga medlemmar betala understöd till rika Frankrikes bönder? Det är så stötande att till och med Frankrikes extremt bondevänliga president borde inse att det är omöjligt att stå fast vid den ståndpunkten.
Men självklart går det inte att göra om EU:s jordbrukspolitik vid ett toppmöte. Den svenska inställningen har alltid varit att unionens jordbrukspolitik är en katastrof och borde förändras i grunden. Å andra sidan har Göran Persson rätt nyligen röstat för just denna jordbrukspolitik. Det är först nu inför toppmötet som statsministern har morskat upp sig.
Men om Frankrike avstår från åtminstone en del av sitt feta jordbruksstöd måste också andra länder avstå för att ge Jacques Chirac något att blidka sina arga nej-sägare hemma med. Han kräver då att Storbritannien avstår från sin speciella rabatt på EU-avgiften. Det är ett lika rimligt krav som att Frankrike ska få mindre jordbruksstöd.
När England en gång fick sin rabatt var landet en av de fattigare medlemmarna i unionen. Sedan dess har England haft en unikt snabb ekonomisk uppgång. Det är omöjligt att försvara att EU:s fattigare länder ska subventionera ett av de rikaste länderna. För en utomstående är det därför ganska klart hur en rimlig kompromiss ska se ut, trots att de två närmast berörda länderna envist säger nej.
Men att utarbeta en ny jordbrukspolitik för EU är ingenting som kan fixas på en eftermiddag. Här behövs sannolikt en lång betänketid. Å andra sidan måste budgeten bli klar nästa år. Det brådskar alltså med en övergångslösning. Att i det läget skapa en skarp konflikt mellan Frankrike och England är idiotiskt och visar bara hur lite EU:s ledare tänker på unionen och hur mycket de tänker på sina egna väljare.
Tyskland och Frankrike har redan saboterat EU:s stabilitetspakt genom att helt enkelt strunta i den. Italiens ekonomi är på väg mot en katastrof. Med en gemensam euro måste varje euroland följa de gemensamma riktlinjerna och kan inte ändra ränta eller devalvera sin valuta för att klara sig ur krisen.
Alla vet vad som behövs för att öka EU-ländernas ekonomiska utveckling och konkurrenskraft, men tyvärr är det fråga om förändringar som respektive lands väljare starkt ogillar. Tyskland har börjat, men mycket återstår. Italien har inte ens börjat. Det är på det ekonomiska området som toppmötet borde ha inriktat sin diskussion i stället för att gräva skyttegravar kring budgeten.
Några enstaka röster har redan höjts i Tyskland och Italien för att man ska överge den sjunkande euron och gå tillbaka till den gamla valutan. Detta är naturligtvis nonsens, eftersom de ekonomiska problemen skulle kvarstå ändå och i Italiens fall leda till något som nästan liknar bankrutt. Men bara det faktum att saken diskuteras är illavarslande.
EU:s kris är alltså mycket djupare än bara Frankrikes och Hollands nej till konstitutionen. Om drygt en vecka tar Tony Blair över som EU:s ordförande. Det är ingen lätt uppgift han har framför sig.
Att tolka folkomröstningarna som ett nej till en politisk union och ett ja till någon sorts frihandelsområde är alldeles fel. Väljarna i de olika länderna säger nej till helt olika saker. I grunden
ligger nog i stor utsträckning osäkerhet om framtiden och oro för globaliseringens effekter. Det finns ingen enkel lösning som gör alla glada. Just därför borde EU:s ledare vara betydligt mer ödmjuka och framför allt avstå från öppna gräl med tydligt nationella förtecken.
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist