statens marknadsföringsmyndighet Svenska institutet, gjorde ett lovvärt försök att försvara den 6 juni. Dagen för Sveriges nationella frigörelse, konstitutionalismens genombrott och dagen då den svenska demokratin fästes på papper (Gustav Vasas kröning 1523, samt 1809 och 1974 års författning).
Lovvärt, som sagt. Men det klingar ärligt talat inte lika bra som självständighetsförklaringen 4 juli (USA, 1776), stormandet av Bastiljen 14 juli (Frankrike, 1789) eller självständighetsgrundlagen 17 maj (Norge, 1814). Den 6 juni berättar inte något för oss om vad det innebär att vara svensk. Vår nationaldag saknar en bra story.
Storytelling är det hetaste på marknadsföringshimlen, skriver Pontus Schultz i tidskriften Att:ention. Men det är inte bara för att locka utländska investerare som ett land behöver en bra berättelse. Vi behöver den för att känna oss själva och för att kunna välkomna andra. En bra story signalerar vilka samhällets dygder är. Den ger en vision inför framtiden och skapar sammanhang i tillvaron.
Men i Sverige är vi rätt vilsna. Och inte blickar vi framåt. Vi förfasas över att våra storskaliga välfärdssystem inte klarar framtidens utmaningar, vi gnäller över att det numera är dyrt att åka utomlands och är sura över att folk utanför Norden har så förtvivlat svårt att skilja på Sverige och Schweiz.
Vi är landet som en gång var en militär stormakt. Vi är landet som därefter blev — eller i alla fall såg oss själva som — en moralisk stormakt, där neutralitetens fana hölls högt. I båda fallen talar vi numera i imperfekt.
Sverige har kommit att bli landet där fler bryr sig om ersättningsnivåerna för dem som inte arbetar än för dem som gör det. Landet där skatter debatteras ur finansministerns perspektiv, inte skattebetalarens. Det gör oss visserligen unika i världen — men är det verkligen den storyn vi vill ha?
En berättelse kan inte börja i tomma intet. Men det är skillnad på att blicka tillbaka och att längta tillbaka. Det finns en story om Sverige som är väl värd att lyfta fram. Den handlar om personer som uppfinnaren Alfred Nobel. Om Henrik Cedergren, som med hjälp av LM Ericssons telefoner utmanade den dyra monopolisten på telemarknaden Stockholm Bell — på samma sätt som Jan Stenbeck hundra år senare lät Tele 2 utmana Televerket.
Ett för de flesta helt okänt namn är Karl-Johan Börjesson, som i slutet av 70-talet tog fram en dator som kallades ABC80 — dåtidens "hem-PC" långt innan någon började tala om det svenska it-undret.
Det finns tusen och åter tusen sådana berättelser — som sällan hörs.
Om jag skulle berätta storyn om Sverige vill jag därför inte tala om staten, systemen eller socialdemokratin. Min berättelse handlar om människor. Skapande människor. Strävsamma människor. Ärliga och generösa människor.
Människor med dessa dygder hyllas varje december när Sveriges mest välkända utmärkelse delas ut — Nobelpriset. Även det produkten av en människas uppfinningsrikedom och generositet.
Den 10 december passar illa som Sveriges nationaldag. Men när vi dansar runt midsommarstången bör vi inte bara hylla jordens fruktsamhet. Höj därefter också glaset för den strävsamma svensken.
Håkan Jacobson, ledarskribent