Men en betydligt mer komplicerad fråga är vilken betydelse ett turkiskt medlemskap har för EU. Turkiet är ett stort land. Om tio år när landet kan bli fullvärdig medlem kommer det att vara EU:s största medlemsland med över 80 miljoner invånare.
Med EU:s röstregler — som då måste ändras — kommer Turkiet att få ett avgörande politiskt inflytande. Tillsammans med andra tänkbara nya medlemmar som Balkanländerna och kanske också Ukraina kommer tyngdpunkten i EU att tydligt förskjutas österut och domineras av länder som helt nyligen blivit demokratiska.
Vilken betydelse det kommer att få för EU:s utrikespolitik är naturligtvis för tidigt att ha någon åsikt om, men att det påverkar är självklart. Betydelsen för relationerna med de muslimska grannarna är omtvistad. I många arabiska ögon är Turkiet ett europeiskt land och knappast något ideal. Hur ett turkiskt medlemskap i EU påverkar EU:s relationer med kurderna i Irak kan man ju fundera över.
EU:s jordbrukspolitik kommer naturligtvis att avskaffas. EU:s nettobetalande medlemmar, som Sverige, kommer inte att vilja betala för alla turkiska kor. Detsamma gäller olika sorters regionala bidrag. De kommer helt enkelt inte att gå att finansiera. Alternativet att göra undantag för Turkiet och utesluta landet från bidragen är naturligtvis omöjligt att tänka sig. EU:s största land skulle aldrig acceptera det.
För den som tycker illa om EU:s jordbrukspolitik, och det gör väl de flesta svenskar, är detta positivt. Se här en möjlighet att äntligen bli av med denna hopplöst dyra byråkratiska och felaktiga politik! Kanske är det betydligt färre som skulle gilla att bli av med EU:s regionalpolitiska pengar.
Över huvud taget kommer ett turkiskt medlemskap att betyda ett helt förändrat EU, en uttunnad och nedbantad union. Många skulle gilla en sådan utveckling, både i Sverige och England. EU skulle helt enkelt bli en frihandelsorganisation ungefär som det gamla EES, med mycket litet kvar av överstatlig makt.
Andra skulle inte alls gilla en sådan utveckling. Det finns många övertygade européer, till exempel i Belgien och Italien för att inte tala om de centraleuropeiska länderna. De önskar ett tätare samarbete i EU, inte ett uttunnat. Om de ser att EU utvecklas till en frihandelsorganisation skulle sannolikt några av dem skapa en egen organisation, kanske inom EU, kanske utanför.
Ett annat alternativ är att EU helt enkelt bryts sönder av interna motsättningar och försvinner.
Med tanke på hur snabbt världen förändras kan naturligtvis ingen säga exakt hur den ser ut om 10—15 år. Då kan Turkiet vara ett modernt och ganska rikt demokratiskt EU-land tack vare sin ungdomliga befolkning, samtidigt som det gamla EU dignar under kraven från sina allt fler pensionärer.
Eller också kan utvecklingen i Turkiet ha spårat ur och någon islamistisk eller diktatorisk rörelse ha tagit över. Och då får Turkiet naturligtvis inte bli medlem i EU, alldeles oavsett vad det står i dokumenten i dag. Men innan Turkiet kan bli medlem måste de nuvarande EU-länderna ta ställning till det turkiska medlemskapet. Flera har hotat med folkomröstning, och då kan vad som helst hända.
Men dit är det långt, så långt att vi i dag inte ens kan gissa vilka frågor som då kommer att avgöra regeringarnas beslut eller väljarnas utslag.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist