Det finns ingen anledning att tro annat än att han kommer att välja tidpunkten själv. Får socialdemokraterna sitta kvar vid makten efter valet 2006 kan han avgå, höljd i ära, någon tid efter valet.
Förlorar partiet regeringsmakten kan han välja att sitta kvar för att återupprätta sitt rykte, men då kan motståndet mot honom växa. Det är svårt att tänka sig Göran Persson som oppositionsledare och så tycker nog han själv också. Snarare avgår han i bitterhet och förlorar alla möjligheter att påverka valet av efterträdare.
Göran Perssons egen kandidat är av allt att döma finansminister Pär Nuder, som han skolat in genom att ge honom allt viktigare uppgifter. Problemet är att Pär Nuder inte är populär i partiet. Hans arrogans har retat alltför många. Det tal han höll i går på kongressen var inte heller något partiledartal utan handlade bara om hur bra det går ekonomiskt för Sverige, helt i Göran Perssons anda. Det räcker inte.
Många inflytelserika socialdemokrater anser att det nu äntligen är dags för en kvinnlig partiledare. Populärast utan jämförelse är EU-kommissionären Margot Wallström. Ett problem är att hon varit utanför svensk politik i rätt många år och att hon dessutom saknar riksdagsplats. Men skulle partiledaren väljas efter popularitet i partiet så skulle det bli hon.
Nu är det där med att välja partiledare ingen enkel sak. När frågan väl kommer upp på kongressen ska saken i praktiken redan vara avgjord och alla intressen tillgodosedda. Det räcker med att erinra om allt intrigerande som föregick valet av Göran Persson för att inse hur svårt det är att förutse vad som kommer att hända.
Göran Persson vill för liv och pina inte se Margot Wallström som sin efterträdare. Vad hon själv vill är inte heller klart. Sannolikt avgörande för hennes beslut är om partiet verkligen kan enas bakom hennes namn. Det förutsätter att Göran Persson inte lägger sig i.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin är ett annat starkt namn. Hon har skickligt manövrerat sin stora organisation i en övergångstid när förbunden tagit över makten från centralorganisationen. Hon är en duktig förhandlare och har en sympatisk image, egenskaper som en partiledare har stor nytta av. Och i motsats till alla andra kandidater utom Margot Wallström har hon en egen plattform och har inte varit beroende av Göran Perssons välvilja för att nå sin position. Hon har i flera år ingått i partiets innersta cirklar, men inte heller hon har någon riksdagsplats.
Andra namn som nämns är justitieminister Thomas Bodström, men han saknar förankring i partiet och har en alltför smal erfarenhet av politiskt arbete. Infrastrukturminister Ulrica Messing har alltid varit en av Perssons favoritministrar men framstår fortfarande, trots alla sina år i regeringen, som något av en amatör.
Ett starkt namn är biståndsminister Carin Jämtin, men hon behöver stå på tillväxt och blir nog utrikesminister om socialdemokraterna behåller regeringsmakten. Och så är det den eviga Mona Sahlin. Men går det verkligen att köra det loppet en gång till när det nu gick så illa förra gången hon försökte bli partiledare? Starka krafter i partiet stoppade henne då och sannolikt finns fortfarande åtskilliga motståndare kvar.
Vem som ska efterträda Göran Persson är alltså ingen lätt fråga för socialdemokratin. Skiftet av partiledare kommer att få en stor betydelse. Det kan innebära en ny start, en förnyelse och en anpassning till den nya värld som Göran Persson hittills upptäckt bara i sin retorik.
Men än är det bara korridorsnack. Först är det valrörelse, vilket märks tydligt på partikongressen.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist