var nog den bästa svenska politiska talaren någonsin.
Han var också mycket skicklig i att hantera medier. Han tyckte om att vara med journalister, han ställde nästan alltid upp, han samlade gärna ett gäng omkring sig när han hade en stund över i riksdagen. Och när han gjorde något kontroversiellt uttalande — och det gjorde han ofta — brukade han sluta med "Eller hur?" och sedan kolla hur journalisterna reagerade.
Med tv-mediet hade han vissa problem. Visserligen var han oerhört framgångsrik med att slippa ifrån svåra frågor genom att samtidigt presentera en nyhet, men i tv-debatter klarade han sig sämre. Orsaken var framför allt att han efter en lyckad replik brukade visa ett självbelåtet flin, som publiken ogillade. I debatter med centerledaren Thorbjörn Fälldin vann han för det mesta själva debatten, men en majoritet av publiken brukade ställa upp för Fälldin.
Ingen svensk politiker efter Karl Staaff har varit så hatad som Olof Palme. Rykten spreds bland andra om att han var Sovjet-agent och att han gick på behandling på ett mentalsjukhus. Andra älskade honom och gjorde honom till ett helgon. Att bilderna av honom skilde sig så starkt berodde på att han drevs av politiska instinkter och känslor snarare än av rationella överväganden. Resultatet blev motsägelsefullt och möjligt att tolka på helt olika sätt.
Olof Palme var en varm USA-vän men kritiserade ständigt den amerikanska politiken, särskilt kriget i Vietnam. Han var en äkta demokrat men gullade gärna med diktatorer och extremister som Kubas Fidel Castro, särskilt om de bar vänsteretikett. Han var en övertygad antikommunist men kritiserade bara ytterst sällan Sovjetunionen.
Han var emot löntagarfonder men släppte ändå fram förslaget. Han talade om fred men marknadsförde Boforskanoner. Han var för EU men lyckades inte få partiet med sig och stoppade därför möjligheten till närmare anknytning. Han var emot socialiseringar men släppte ändå fram förslag som skulle ha drabbat företagen hårt om inte den borgerliga valsegern 1976 hade satt stopp för dem. Och så där kan man fortsätta.
Svensk politik handlade nästan bara om Olof Palme under de år som han var statsminister. Att vara i opposition tyckte han var tråkigt och han reste därför mycket utomlands de sex åren. Efter valsegern 1985 tycktes han tröttna på svensk politik. Ryktet gick att han tänkte lägga av, kanske redan före valet 1988.
Vad är då arvet efter Olof Palme? Sverige och världen har förändrats enormt snabbt på de 20 år som har gått sedan han mördades. De frågor som engagerade honom mest är inte längre så aktuella. Hans på den tiden så uppmärksammade internationella insatser har inte lämnat många spår, varken medlingen mellan Iran och Irak eller förslaget om en nordisk kärnvapenfri zon, för att nämna bara två exempel. Han är fortfarande uppskattad i Afrika och Latinamerika, men i Europa och USA är han inget stort namn. Det kalla kriget är över. Sverige har gått med i EU och har därigenom betydligt större utrikespolitiskt inflytande än när Olof Palme kritiserade världspolitiken.
Av alla de frågor som Olof Palme drev är kanske jämställdheten den som fortfarande har mest aktualitet. Han var den förste statsministern som verkligen engagerade sig i kvinnofrågor, skatter, utbyggnad av daghem med mera som verkligen hade stor betydelse för jämställdheten. Det var under Olof Palmes tid som kvinnorna på allvar kom ut i yrkeslivet.
Nu tycks Olof Palme av yngre generationer ha förvandlats till en ikon som står för en svunnen idyllisk tid när folkhemmet fortfarande fanns och när Sveriges röst hördes ljudligt över världen. Olof Palme var en varm, engagerad människa med stora förtjänster men också med fel och brister. Att göra honom till ikon är att förminska honom. Själv skulle han inte alls ha gillat det.
Gunvor Hildén
Fristående kolumnist
Fristående kolumnist